Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 196 —

litet ställe. Stugan är liten och vit, belägen i en förtjusande dalgång, som sluttar ned från stora landsvägen. Mellan vägen och stugan ligga grönsaksland och blomsterrabatter i behaglig omväxling under fruktträden. Sandgången fram till förstudörren är kantad med stora snäckor, skära invändigt och med piggar utanpå, vildvin klättrar kring den lilla verandan, och på taket växer mossa. Mitt rum är en nätt liten kammare med ingång från förmaket, nätt och jämt rymmande sängen och mig. Över min säng hänger ett stålstick av skalden Burns, lutad över Highland Marys grav, som överskyggas av en väldig tårpil. Skaldens ansikte är till den grad svårmodigt, att det inte är underligt, att jag har så hemska drömmar. Kan du tänka dig, första natten jag låg här, drömde jag, att jag inte kunde skratta.

Förmaket är prydligt och nätt. Dess ena fönster skymmes till den grad av en stor alm, att rummet ligger i en dunkelgrön dager liksom en grotta. Det ligger underbara överkast på stolarna och granna mattstumpar på golvet, och på det runda divanbordet ses böcker och vykort prydligt ordnade. På kaminhyllan stå vaser med torkade grässtrån. Mellan vaserna står en liten utställning av styva, sorgkantade kort, idel inbjudningar ’att med sin närvaro hedra’ de begravningar, varvid Janets fader och moder, en broder, den förutnämnda systern Anne samt en drängpojke utgjort huvudpersonerna. Blir jag en vacker dag tungsint och grubblande och måste avföras till en anstalt, så är det de korten, som bära skulden.

Men annars är allting riktigt hemtrevligt, och det har jag också sagt min värdinna. Därmed vann jag Janets hjärta, men jag förstod snart, att stackars Esther kunde hon inte med, för Esther hade sagt, att så mycket skugga i ett boningsrrum kunde aldrig vara hälsosamt, och så hade hon bett att få en tagelmadrass i sin säng i stället för dunbolster. Men se jag, jag älskar dunbolster, och ju mer man sjunker ner i dess ohygieniska djup, desto skönare tycker jag det är. Janet säger det är ett sådant nöje att se mig äta, hon hade varit så rädd jag skulle vara lik fröken Hawthorne, som till frukost bara åt litet inkokt frukt och ett glas varmt vatten och ville förmå Janet