— 198 —
ha trott den sparsamma Janet ville bestå sig, och kronan på verket sattes av en bredbrättig italiensk halmhatt med garnityr av skära rosor och tre strutsfjädrar. Anne blev alldeles häpen. Omsider började hon förstå orsaken till denna lyxutveckling — en orsak, gammal som gatan.
Veckopredikningarna i Valley Road tycktes locka en uteslutande kvinnlig publik. Det hade infunnit sig trettiotvå damer, två halvvuxna pojkar och en enda manlig individ utom pastorn. Denne blev föremål för Annes närmare skärskådande. Inte såg han bra ut, ej heller var han ungdomlig eller spänstig i rörelserna, han hade ovanligt långa ben, så långa att han måste tvinna ihop dem under stolen för att bli av med dem, och han var ganska kutryggig. Händerna voro stora, håret behövde klippas, och mustascherna voro ovårdade. Men Anne kände sig trots allt tilltalad av hans ansikte, som har en prägel av ärlighet och godhet och ännu något annat, som Anne hade svårt att klargöra för sig. Hon kom omsider till den slutsatsen, att denne man hade lidit och varit stark i lidandet och att det var denna tåliga undergivenhet, som avsatt sina spår i hans ansikte.
När gudstjänsten var slut, steg pastorn fram till Janet och sade:
— Får jag följa dig hem, Janet?
Janet tog hans arm — lika stelt och förläget, som om hon varit sexton år och för första gången haft »följe hem», berättade Anne sedermera för flickorna i Tjället.
— Fröken Shirley, får jag lov att presentera pastor Douglas, sade hon på samma stela sätt.
Pastor Douglas gjorde en liten lustig bock och sade:
— Jag tittade på fröken i kyrkan och tyckte, att ni såg för innerligen rar ut..
Ett dylikt utlåtande skulle i nittionio fall av hundra ha förtretat Anne, men det sätt, varpå pastor Douglas yttrade orden, lät henne känna, att han menat dem som en full uppriktig vänlighet. Hon log tacksamt mot honom och drog sig helt grannlaga bakom paret på den månbelysta landsvägen.
Janet hade sålunda en uppvaktande kavaljer. Anne blev
