Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 199 —

helt förtjust. Janet skulle helt visst bli en mönsterhustru — gladlynt, överseende, klok och sparsam, och tänk vilken härlig mat hon skulle komma att laga!… Det skulle vara ett oförsvarligt slöseri av naturen att låta en så utomordentlig husmor gå förlorad i en gammal mamsell.

— John Douglas bad, att jag skulle ta dig med mig någon dag upp till hans gamla mor, sade Janet morgonen därpå. — Hon är nästan ständigt och jämt sängliggande, och ut ur huset kommer hon aldrig. Men hon är mycket road av sällskap och vill alltid bli bekant med dem, som hyr rum av mig. Ska vi ta och gå dit i afton?

Anne var gärna med härom, men senare på dagen kom pastorn själv med hälsningar från sin mor och bjöd båda damerna komma och dricka te på lördagskvällen.

— Varför tog du inte på dig din vackra violetta penséklänning, som du hade i torsdags? frågade Anne, när de gingo hemifrån. Det var en kvav dag, och stackars Janet, som hade fått blodet uppåt huvudet av glad förväntan och tydligen besvärades av sin höghalsade och tunga svarta kaschmirsklänning, såg närmast ut som en kokt hummer i ansiktet.

— Den skulle gamla fru Douglas tycka vara alldeles för ungdomlig och olämplig, är jag rädd. Men John tycker om den klänningen, tillade hon med en suck.

Den gamla lantgården, som utgjorde målet för deras vandring, låg på krönet av en kulle, omfläktad av friska vindar. Själva boningshuset var rymligt och bekvämt, dess ålder hade förlänat det en viss värdighet, och omkring det susade dungar av majestätiska lönnar och rikt bärande fruktträd. På något avstånd lågo stora och välbyggda lador och stall, och allting talade om välstånd. Vad det nu var, som kunde ligga bakom pastorns uttryck av tålig resignation — icke var det ekonomiska bekymmer, tänkte Anne i sitt stilla sinne.

John Douglas kom dem till mötes ute på trappan och förde dem in i förmaket, där hans mor satt och tog emot i en bekväm länstol.

Anne hade väntat, att fru Douglas skulle vara lång och kno-