— 217 —
— Här ska du få se mitt mästerstycke. Lägg märke till den muntrande titeln! »Mina gravar». Jag göt floder av tårar på papperet, medan jag skrev berättelsen, och de andra flickorna stortjöto, när jag läste den högt för dem. Jane Andrews mamma bannade henne för att hon hade så många näsdukar i tvätten den veckan. Jo, historien utgör en hjärtslitande skildring av en metodistpastors frus irrfärder. Jag gjorde henne till metodist, därför att sådana är ju alltid på resande fot. Hon begrov ett barn på varje ställe, där hon bodde. Barnen voro nio, och deras gravar voro strödda både kors och tvärs, hela sträckan mellan Newfoundland och San Francisko. Jag beskrev ungarna och deras små behag, skildrade de olika dödsbäddarna och redogjorde för deras gravstenar och inskrifterna på dem, den ena mer rörande än den andra. Jag hade ämnat begrava alla nio, men när jag expedierat de åtta, kunde jag inte hitta på någon ny dödlig sjukdom med alla dess hemska detaljer, utan lät den nionde ungen insjukna i jämförelsevis lindrig barnförlamning och leva fram sitt lilla liv på kryckor och med en järnskena utefter ena benet.
Medan Stella läste »Mina gravar» och markerade de tragiska ställena med fnissningar, och Häxan sov den rättfärdiga kattens sömn, vilken varit ute på språng hela natten, valde Anne ut ännu en läsvärd berättelse, författad av Jane Andrews, vilken handlade om en fager ungmö om femton år, som uppsökte en spetälskekoloni och blev sköterska där och naturligtvis i sin ljuvaste blomstring föll ett offer för den fasansfulla sjukdomen. Den sköt hon fram till Stellas knän — de sutto alltjämt nedhukade på golvet — och så började hon bläddra bland de andra gamla luntorna och befann sig snart tillbaka i den glada och sorglösa tiden, då Historiska klubbens medlemmar brukat sitta under de susande furorna eller nere i ormbunksnåren vid bäcken och där hämta sina mer eller mindre lyckliga inspirationer. Så roligt de haft! Hur forna somrars solsken och munterhet tycktes glittra fram mellan raderna, medan hon läste… Varken Greklands eller det gamla Roms ärofulla hjältesagor kunde i spänning och uppfinningsrikhet mäta sig med de naiva hopkok av löjen och tårar, som Historiska Klubben frambragt… Bland
