Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/228

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 218 —

manuskripten hittade Anne ett, som var skrivit på bitar av grovt omslagspapper. Det började lysa i hennes grå ögon, när hon drog sig till minnes tiden och platsen för dess tillkomst. Det var det lilla utkast hon skrivit ihop den dag, då hon och Diana haft ett ärende att uträtta hos fröknarna Copp vid Granallén ett gott stycke från Avonlea. Fröknarna hade ej varit hemma, och vid sitt försök att titta in genom skafferifönstret för att möjligen upptäcka ett visst fat med tårpilsmönster, som skulle hämtas, hade hon ramlat ned genom det skröpliga taket till ankhuset.

Anne ögnade på det gamla styvnade papperet och började sedan genomläsa dess innehåll med större intresse. Den lilla trädgärdsidyll, som hon knåpat ihop i en högst obekväm ställning, under ett uppspänt paraply, innehöll en liten dialog mellan astrarna och luktärterna och mellan de vilda kanariefåglarna i syrénbusken och trädgårdens skyddsande. Sedan hon läst den till slut, satt hon orörlig och stirrade framför sig, och när Stella gått, slätade hon ut det tillskrynklade papperet.

— Jag tror nästan jag gör det, sade hon med minen hos den, som fattat ett beslut.


XXXV.
Fint främmande.

— Här är ett brev med indiskt frimärke på åt dig, tant Jimsie, sade Phil. — Här är tre åt Stella och två åt Prissy och ett härligt tjockt åt mig från min egen lille Jonas. Du har ingenting. Anne, bara ett maskinskrivet meddelande.

Ingen märkte, att blodet rusade upp till Annes kinder, när hon tog emot det tunna brev, som Phil vårdslöst kastade åt henne. Men när Phil efter ett par minuter tittade upp, såg hon en Anne, som bokstavligen sken av glädje.

— Nä men söta du. vad har det nu hänt för trevligt?

— »Ungdomens vän» har tagit emot en liten skiss, som jag skickade in för fjorton dar sen, sade Anne och gjorde sitt bästa