Vår vän Anne/Kapitel 18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Ett kapitel, vari mycket händer
Vår vän Anne
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Nya äventyr
En lycklig dag  →


[ 140 ]

XVIII.
Nya äventyr.

— Anne, sade Davy, i det han satte sig upp i sängen och stödde hakan i händerna, Anne, var ligger drömlandet? Jag somnar ju i min säng varenda kväll, men vart tar jag vägen, när jag far till drömlandet, där jag ser och gör allt vad jag drömmer om? Jag vill veta, var det ligger och hur jag kommer dit och hem igen utan att veta någonting om det — och klädd till på köpet bara i min nattskjorta … Var ligger det nånstans?

Anne satt i fönsterkarmen i det västra gavelrummet med blicken fäst på den sjunkande solen, som liknade en stor blomma med en kalk av grannaste gult, ur vilken lysande strålar sprungo fram som ståndare uppåt himlavalvet. Hon vände på huvudet vid Davys fråga och svarade med ett drömmande tonfall:

»Du undrar storögd, du, som intet vet,
men småningom var gåta blir förklarad» …

Paul Irving skulle möjligen ha låtit sig nöja med ett sådant svar, men den mera praktiskt anlagde Davy, vilken, som Anne ofta med sorg iakttagit, ej hade en gnista fantasi, blev endast förbryllad och förtretad.

— Äsch, Anne, nu pratar du ju bara strunt …

— Ja, kära du, ursäkta mig! .. Vet du inte, att det är bara mycket dumma människor, som tala förstånd jämt och samt?

— Jag tycker du kan svara ordentligt, när jag frågar ordentligt, sade Davy i förnärmad ton.

— Ack, du är ännu för liten för att kunna förstå, sade Anne.

Men hon skämdes smått, när hon sade detta, ty hade hon ej, med livlig hågkomst av de många snäsiga och överlägsna svar, hon fått i sin barndom, givit sig själv det högtidliga löftet, att hon aldrig skulle säga åt något barn, att det var för litet att förstå … Ändå gjorde hon det nu — så stort är svalget mellan teori och praktik.

— Ja, jag gör mitt bästa för att växa, sade Davy, men det är någonting, som är svårt för en själv att raska på med …

[ 141 ]Om inte Marilla vore så snål på sitt sylt, tror jag, att jag skulle växa bra mycket fortare.

— Marilla är inte snål, Davy, sade Anne strängt. — Det är mycket otacksamt av dig att ha ett sådant yttrande om henne.

— Det finns ett annat ord, som betyder alldeles detsamma, men låter en hel hop bättre, fastän jag just nu inte är i stånd att komma ihåg det, sade Davy, rynkade pannan och såg tankediger ut. — Jag hörde härom dagen Marilla själv säga, att hon var det.

— Om du menar ekonomisk, så är det någonting helt annat än snål. Det är en utmärkt egenskap hos en person att vara ekonomisk — sparsam, förstår du. Om Marilla hade varit snål, hade hon minsann inte tagit dig och Dora, när din mamma dog. Skulle du ha tyckt om att få stanna hos fru Wiggins?

— Åh, dra åt skogen! … Davy blev riktigt het vid tanken. — Jag vill inte heller fara bort till farbror Richard. Jag vill mycket hellre stanna kvar här, även om Marilla är det där långa ordet, när hon lägger upp sylt åt mig, därför att du finns här, Anne … Hör du, Anne, du berättar nog en historia för mig, innan jag somnar, va’? Men jag vill inte ha en saga om älvor och sånt … Det duger åt flickor, men jag, jag vill ha någonting spännande — di ska skjuta på varandra och ha ihjäl varandra, och ett hus ska brinna upp, och där ska ske intressangta saker, förstår du …

Till all lycka för Anne ropade Marilla i detta ögonblick från sitt rum.

— Anne, Diana signalerar av alla krafter. Det är bäst, att du ser efter vad hon vill.

Anne sprang över till östra gaveln och såg genom halvmörkret ljusglimtar skymta av och an från Dianas fönster. De upprepades fem och fem i rad, vilket enligt flickornas en gång vedertagna signalsystem betydde: »Kom hit genast, — jag har någonting viktigt att tala om för dig.»

Anne kastade sin schal över huvudet och skyndade genom Spökskogen och tvärs över herr Bells beteshage bort till Tallbacken.

— Jag har goda nyheter åt dig, Anne, sade Diana. — Mamma och jag ha nyss kommit hem från Carmody, och inne i handelsboden råkade jag Mary Sentner från Spencervale. Hon [ 142 ]säger, att de gamla fröknarna Copp vid Granallén ha ett fat med tårpilmönster, och hon tror, att det är alldeles maken till det, vi använde på basaren. Hon tror också, att de nog äro hågade för att sälja det, ty ännu har man aldrig hört, att Martha Copp hållit på någonting, som hon kunde göra sig av med … Men skulle nu så vara, att de inte vilja sälja fatet, så finns det ett annat hos Wesley Keysons i Spencervale, och det vet hon är till salu, men hon är inte säker på, att det är precis samma sort som faster Josephines.

— I morgon dag åker jag till Spencervale och hämtar det, sade Anne beslutsamt. — Och du är tvungen att följa med. Då kommer en sådan lättnad att falla från mitt bröst, för i övermorgon måste jag fara till stan, och hur ska jag kunna se din faster Josephine i ansiktet utan något fat med tårpilmönster? Den stunden vore ändå värre än den gången, då jag måste be henne om ursäkt för att vi hoppat upp i hennes säng.

Båda flickorna skrattade åt det gamla minnet — i fråga om det måste jag, om några av mina läsare äro okunniga och nyfikna, hänvisa till skildringen av Annes tidigare öden.

Eftermiddagen därpå begåvo sig flickorna ut på sin jakt efter fatet med tårpilmönster. Det var sina aderton kilometer till Spencervale, och vädret var ej så särdeles angenämt för en åktur. Det var mycket hett, knappt en fläkt rörde sig, och dammet på landsvägen var sådant man kunde vänta sig efter sex veckors ihållande torka.

— Ack, om det ändå ville regna snart, suckade Anne. — Allting är så förtorkat. Vad det gör mig ont om de stackars fälten! Och är det inte, som om träden sträckte ut sina armar och både om regn! Det skär mig i hjärtat för var gång jag går ut i min trädgård. Jag bör väl förstås inte klaga för en trädgårds skull, när lantmännens gröda lider så … Herr Harrison säger, att hans betesmarker äro så brunsvedda, att de stackars korna knappt kunna gnaga av en enda smula, och han tycker, att han gör sig skyldig till djurplågeri för var gång han möter deras ögon.

Efter att ha åkt länge och väl kommo flickorna omsider fram till Spencervale och togo av in i Granallén — en grön, enslig landsväg, där den frodiga gräsväxten mellan hjulspåren bar vittne [ 143 ]om, att folk sällan färdades här. Nästan utefter hela sin längd var den kantad av tätt växande unga granar, vilka blott här och där lämnade rum för ett inhägnat fält, tillhörande någon lantgård, eller ett stycke mark, där skogen avverkats och det kring stubbarna frodades kungsljus och gullris.

Äntligen nådde man den gamla Coppska gården — en plats, utmärkt genom en sådan utomordentlig snygghet och prydlighet, att till och med Grönkulla ej fullt skulle ha tålt vid en jämförelse. Huset var av en mycket gammalmodig typ och låg på en sluttning, vilket nödvändiggjort byggandet av en källarvåning av sten under den högsta sidan. Både boningshus och uthusbyggnader voro vitmenade och glänste utan en fläck. Inte ett enda ogrässtånd var synligt i den putsade köksträdgården, som omgavs av ett grönmålat staket.

— Alla gardinerna äro nedfällda, sade Diana i bedrövad ton. — Det måtte inte vara någon hemma.

Hennes farhågor besannade sig. Flickorna sågo villrådiga på varandra.

— Jag vet inte, hur jag ska göra, sade Anne. — Om jag vore säker på, att fatet vore av rätta sorten, skulle jag inte dra mig för att vänta ända tills de komma hem. Men är det inte det, så kanske det blir för sent att fara till Keysons sedan.

Diana tittade på ett litet fyrkantigt fönster ovanför den murade källarvåningen.

— Detta är skafferifönstret, det är jag säker på, sade hon, för det här huset är alldeles likadant som min morbror Charles’ i Nybro, och detta är deras skafferifönster. Den gardinen är inte fördragen, så att om vi klättrade upp på taket av det där lilla huset, kunde vi titta in i handkammaren och kanske få syn på fatet. Tycker du det skulle vara något ont i det?

— Det kan jag då inte inse, sade Anne efter att ha tagit sig en funderare. — Det är ju inte av simpel nyfikenhet vi titta. Allting beror på vad man har för bevekelsegrund …

Sedan denna viktiga etiska fråga blivit avgjord, beredde sig Anne till att bestiga det nyssnämnda »lilla huset» — en spjälbyggnad med spetsigt tak, vilken på sin tid tjänat till bostad åt ankor. Men fröknarna Copp hade slutat med att hålla ankor — det var [ 144 ]sådana »snaskiga fåglar» — och huset hade inte använts på flera år annat än tidtals som en avskild ort för hönor, som lågo på ägg. Fastän omsorgsfullt vitmenat hade det blivit en smula förfallet, och Anne kände sig ganska tveksam, när hon började uppklättrandet, med en mindre tunna, rest på en lår, som utgångspunkt.

— Gud vet, om det bär min tyngd … sade hon, i det hon varsamt klev ut på taket.

— Tag stöd mot fönsterblecket, rådde Diana, och Anne tog stöd.

Så tittade hon in genom fönsterrutan, och till sin stora förtjusning upptäckte hon ett fat med tårpilmönster, alldeles maken till det sönderslagna, stående på hyllan mitt emot fönstret. Så mycket hann hon se, innan katastrofen kom.

I glädjen glömde Anne den något vacklande grund hon stod på, upphörde oförsiktigt nog att luta sig mot fönsterblecket, tog i stället ett litet skutt av förtjusning — och i nästa ögonblick gav taket med ett brak vika under hennes fötter, hon ramlade genom det ända till armhålorna, och så blev hon hängande, fullkomligt ur stånd att göra sig loss. Diana rusade in i ankhuset, grep sin olyckliga väninna om livet och försökte med all makt draga ned henne.

— Aj aj — låt bli! skrek stackars Anne. — Det är några långa spjälor, som sitter fast i mig . Titta efter, om du kan skjuta någonting under fötterna på mig, så kanske jag kan häva mig upp - åj åj!

Diana släpade skyndsamt in den förutnämnda fjärdingen, och till all lycka var den just så lagom hög, att Annes fritt dinglande fötter kunde få ett stadigt stöd däremot. Men loss kom hon inte för det, hur mycket hon än spjärnade.

— Månntro jag kunde draga upp dig, om jag kröpe upp på taket? undrade Diana.

— Ack nej — spjälorna köra rakt in i mig … Om du ändå kunde hitta en yxa, så kanske du kunde hugga loss mig. Ack ack — nu börjar jag verkligen tro, ätt jag är född under en olycklig stjärna.

Diana letade för brinnande livet, men ingen yxa stod att uppdriva.

[ 145 ]— Jag får springa och hämta hjälp, sade hon, när hon återvände till fången.

— Nej minsann om du det får, utbrast Anne häftigt. — Gör du det, så blir historien om detta känd överallt, och jag kommer att skämmas ögonen ur mig … Nej, vi få vänta, tills flickorna Copp komma hem, och så få vi ta tysthetslöfte av dem. De veta förstås, var yxan finns, och så få de hjälpa mig härifrån. Jag har det inte så värst illa — jag menar till kroppen — så länge jag håller mig alldeles stilla. Jag undrar, vad flickorna Copp värdera det här huset till … Det blir en dyr historia för stackare mej … Jag får betala skadan jag har vållat, men det sörjer jag inte så mycket över, om de bara fatta mitt skäl, varför jag ville kika in genom deras skafferifönster … Min enda tröst är, att fatet är precis den sorten jag vill ha, och bara den äldre fröken Copp vill sälja det åt mig, får jag finna mig i mitt öde.

— Tänk, om flickorna Copp inte komma hem förrän sent i kväll — kanske inte förrän i morgon? sade Diana.

— Äro de inte här, se’n solen har gått ned, får du gå och hämta hjälp, förmodar jag, sade Anne motvilligt. — Men du får inte gå, förrän du är absolut tvungen … O bevara mig väl, att man kan råka i en sådan förskräcklig klämma! Jag skulle inte ta mina olyckor så hårt, om det vore något romantiskt skimmer över dem — sådant ä’ det alltid över fru Morgans hjältinnors olyckor — men allt, som händer mig, är bara ynkligt och löjligt … Tänk dig nu bara, vad flickorna Copp ska få för intryck, när de åka in på sin gård och se huvet och axlarna på en flicka sticka upp genom taket till deras gamla ankhus … Tyst — är det en vagn, som rullar? Nej, Diana, det är åskan

Det var utom allt tvivel åskan, och sedan Diana företagit en hastig spejarfärd kring huset, återvände hon och inberättade, att ett stort svart moln hastigt steg upp i nordväst.

— Usch, det blir visst en alldeles förfärlig åska! ropade hon ängsligt. — Anne, vad ska vi ta oss till?

— Vi få bereda oss därpå, sade Anne lugnt. Ett åskväder var ju en obetydlighet mot vad som redan inträffat. — Det är bäst du sätter in hästen och kärran i det där öppna skjulet. Lyckligtvis ligger min parasoll i kärran. Här — ta min hatt med dig. [ 146 ]Marilla sa’ till mig, att jag var dum, som tog på mig min bästa hatt för att fara hitut till vildmarkerna, och hon hade rätt, som hon ju alltid har.

Diana löste ponyn och ledde honom och kärran in i skjulet, just som de första tunga regndropparna föllo. Sedan satte hon sig på en huggkubbe och såg på åskregnet, som öste ned så tätt, att hon knappast kunde urskilja Anne genom det, där hon hängde mellan himmel och jord och tappert höll den uppspända parasollen över sitt bara huvud. Åskan hade redan uttömt sin kraft, tycktes det, men regnet hällde ned i nästan en timme.

Då och då höjde Anne parasollen och viftade uppmuntrande därmed åt väninnan, men något samtal på detta avstånd och under de rådande omständigheterna kunde ej komma ifråga. Äntligen upphörde regnet, solen sken fram, och Diana vågade sig på tå tvärs över gårdsplanens vattenpussar.

— Har du blivit mycket våt? frågade hon ängsligt.

— Nej vars! svarade Anne muntert. — Mitt huvud och axlarna äro alldeles torra, och klänningen är bara litet våt där regnet silade in mellan spjälorna … Tyck inte synd om mig, Diana, för det har inte varit svårt alls … Jag har stått och tänkt på, hur gott det här regnet gör, och hur min trädgård gläder sig däråt, och så har jag föreställt mig, vad blommorna och knopparna skulle tänka, när dropparna började falla. Jag satte ihop en den mest intressanta dialog mellan astrarna och luktärterna och mellan de vilda kanariefåglarna i syrénbusken och trädgårdens skyddsande. När jag väl är hemma, ämnar jag teckna upp det. Jag önskar, att jag hade penna och papper för att göra det nu medsamma, för jag är rädd, att jag glömmer bort det allra bästa, innan vi hinna hem.

Den trofasta Diana hade en blyerts och hittade en bit omslagspapper i lådan bakpå kärran. Anne spände ned sin drypande parasoll, satte på sig hatten, bredde ut omslagspapperet på ett takspån, som Diana hittat och räckte henne, och skrev ut sin trädgårdsidyll under omständigheter som knappast skulle ha ansetts gynnsamma för skönlitterärt författarskap. Resultatet blev icke dess mindre riktigt nätt, och Diana var hänförd, när Anne läste det högt för henne.

[ 147 ]— O, Anne, så sött — så förtjusande sött … Lova att du sänder in det till »Den kanadensiska kvinnan»!

Anne skakade på huvudet.

— Ack nej, det skulle visst inte lämpa sig … Där finns ju alls ingen intrig … Det är bara som en fantasi … Jag tycker om att skriva sådana saker, men den sorten lämpar sig rakt inte att trycka, för redaktörer och förläggare hålla alltid så styvt på att intrig ska det vara — det har Priscilla sagt mig. O, titta, där är ju fröken Sarah Copp! … Söta älskade Diana — gå och förklara för henne!

Fröken Sarah Copp var ett litet och magert fruntimmer, klädd i blanknött svart och med en hatt, vald mindre med tanke på att den skulle klä bärarinnan än på att den skulle »stå emot» i alla väder. Hon såg så förbluffad ut som man kunde vänta sig vid anblicken av det sällsamma skådespelet på hennes gård, men sedan hon fått höra Dianas förklaring, blev hon idel sympati. Hon låste skyndsamt upp sin köksdörr, hämtade fram yxan och befriade Anne medels några välriktade hugg. Anne, som kände sig en smula trött och stel i lederna, dök ned i det inre av sitt fängelse, och trädde sedan tacksamt ut till frihet och obegränsad rörlighet.

— Fröken Copp, sade hon allvarligt, jag försäkrar er, att jag kikade in genom ert skafferifönster bara för att utröna, huruvida ni möjligen hade ett fat med tårpilmönster. Någonting annat såg jag inte — jag tittade inte efter någonting annat.

— Kära ni, det gjorde ju rakt ingenting, sade fröken Sarah helt älskvärt. — Ni behöver inte alls vara ängslig — det är ju ingen skada skedd. Gud ske lov — vi Coppar hålla våra skafferier presentabla vid vilken tid på dygnet som helst och bry oss inte om, vem som tittar in i dem. Vad det gamla ankhuset beträffar, så är jag glad att det har fått knäcken, för nu kanske Martha ger sitt samtycke till, att det får rivas helt och hållet. Hon har aldrig velat göra det förut, för hon har alltid tänkt, att det skulle kunna komma till nytta någon gång, och jag har måst vitmåla det varenda vår. Men man kan tala med väggen lika väl som med Martha … Hon for till stan i dag — jag skjutsade henne till stationen. Jaså, ni vill köpa mitt fat. Nå, vad vill ni ge för det?

[ 148 ]— Tjugo dollar, sade Anne, som ännu tydligen hade mycket att lära beträffande handel och köpenskap — annars hade hon ej ögonblickligen nämnt så pass stor summa.

— Hm, vi få väl se … sade fröken Sarah diplomatiskt. — Det där fatet är lyckligtvis mitt, annars hade jag aldrig vågat sälja det, när inte syster min är hemma. Och det blir nog bråk om det i alla fall … Martha är den, som är herre i huset här, det kan ni vara säkra på. Jag har blivit fasligt trött på att alltid behöva rätta mig efter syster min … Men kom in nu, för all del! Ni måste vara både trötta och hungriga. Jag ska söka få ihop någonting i kvällsvardsväg åt er, men jag säger ifrån på förhand: någonting mer än smör och bröd och litet grön gurka blir det inte … Syster min låste in både osten och syltet och småbröden, innan hon for. Det gör hon alltid, för hon säger, att jag är för slösaktig med dem, om det kommer främmande …

Flickorna voro tillräckligt hungriga för att göra rättvisa även åt den enklaste kost, och de läto fröken Sarahs utmärkta smörgåsar och färska gurkor smaka sig förträffligt. När kvällsvarden var över, sade fröken Sarah:

— Jag vet verkligen inte, om jag har lust att sälja fatet … Men det är värt sina tjugofem dollars. Det är ett mycket gammalt fat …

Diana trampade sakta Annes fot under bordet, vilket skulle betyda:

— Ge inte med dig — hon släpper det för tjugo, bara du står då dig! — Men Anne ansåg nu en gång, att ett fat med tårpilsmönster ej kunde skattas för högt. Hon gick genast in på att betala tjugofem dollar, och fröken Sarah såg ut som om hon ångrade, att hon inte rätt så gärna hade begärt trettio.

— Ja, ni får väl ta det då … Jag vill ha så mycket pengar jag kan komma över just nu. Saken är nämligen den — fröken Sarah rätade på nacken med viktig min och en belåten rodnad på sina magra kinder — att jag ska gifta mig med Luther Wallace. Han ville ha mig för tjugo år se’n. Jag tyckte mycket bra om honom, men han var fattig den tiden och pappa gav honom respass … Jag borde väl inte ha låtit honom gå så där snöpligt — men jag var ett våp och rädd för pappa … Dessutom visste jag inte då, att fästmän minsann inte växa på var buske …

[ 149 ]När flickorna åter voro på väg hem, Diana körande och Anne hållande det eftertraktade fatet ömt i sitt knä, upplivades de gröna, av regnet uppfriskade vildmarkerna kring Granallén av klingande flickskratt.

— Jag ska roa din faster Josephine med beskrivningar på allt, vad vi upplevat denna eftermiddag, när jag far till stan i morgon. Vi ha haft det ganska besvärligt, men det är Gud ske lov överståndet nu. Fatet har jag, och regnet har bundit dammet på det härligaste sätt. Alltså — slutet gott, allting gott.

— Vi ä’ inte hemma ännu, sade Diana en smula avkylande, och ingen vet, vad som kan hända oss dessförinnan. Du är en sådan människa, som råkar ut för äventyr, Anne.

— Ja-a, det är somliga, som det faller sig så naturligt för att råka ut för äventyr, sade Anne belåtet. — Det är som en sorts medfödd begåvning, som man antingen har eller också inte har …