— 14 —
— Nej. Det är bara något som jag räknat ut med ledning av något, som jag såg där borta i våras. Kom så gå vi. Vi ska låtsa att vi är två barn igen och draga ut på upptäcktsfärd.
De begåvo sig glatt åstad. Anne, som hade den föregående kvällens otrevnad i friskt minne, var mycket snäll mot Gilbert, och Gilbert, som blivit vis av erfarenheten, aktade sig väl för att i sitt sällskap se annat än den forna skolkamraten. Fru Lynde och Marilla följde dem med blicken genom köksfönstret.
— Det där blir med tiden ett par, sade fru Lynde i gillande ton.
Marilla gjorde en liten rörelse av obehag. I sitt hjärta hoppades hon, att så skulle ske, men det var henne emot att avhandla ämnet i den torra skvallerton, som var utmärkande för fru Lynde.
— De äro ju bara barnen ännu, sade hon kort.
Fru Lynde skrattade helt godmodigt.
— Anne har fyllt sina aderton; vid den åldern var jag gift. Vi gamlingar, Marilla, äro för mycket fallna för att tro, att barnen aldrig växa upp, det är saken. Annne är en ung kvinna och Gilbert en man, och det är lätt att se, att han tillber marken hon går på. Han är en hygglig pojke, och sämre parti kunde hon göra. Jag hoppas hon inte måtte gå och skaffa sig några romantiska griller i huvu’t i Redmond. Jag har aldrig varit för samskolor varken på det högre eller det lägre stadiet, och aldrig kommer jag att bli det. Jag tror inte, slöt fru Lynde i högtidligt avgörande ton, att den blandade ungdomen vid sådana där högskolor gör mycket annat än vad den själv kallar flirta.
— Kära du, visst sköta de också sina studier, sade Marilla och drog på munnen.
— Det ska allt vara det lilla, det, fnös fru Rachel. — Jag tror i alla fall, att Anne kommer att läsa. Hon har aldrig varit någon pojkflicka. Men se saken är den, att hon uppskattar inte Gilbert. Åh, jag känner nog flickorna! Charlie Sloane svansar också efter henne, men aldrig ville jag råda henne att gifta sig med en Sloane. Släkten är både snäll och hygglig och respektabel. Men vad hjälper det, när man ändå är en Sloane!
Marilla nickade. För en oinvigd var påståendet, att en Sloane
