— 234 —
av dessa ögonblick, då vår syn skärpes och vi i skenet från en bländande blixt se mera än vi uppfattat under ett helt föregående liv. Hon drog sin hand ur Roys.
— Nej — jag kan inte gifta mig med dig — ack nej, jag kan inte, utbrast hon.
Roy bleknade — och såg mycket handfallen ut. Han hade — och därför må ingen klandra honom — gjort sig alldeles säker.
— Vad menar du? stammade han.
— Jag menar, att jag inte kan bli din hustru, upprepade Anne i full förtvivlan. — Jag trodde jag kunde — men det går inte.
— Varför kan du inte? frågade Roy i lugnare ton.
— Därför att jag — inte håller tillräckligt mycket av dig.
Färgen i Roys ansikte blev en nyans starkare.
— Då har du alltså bara lekt med mig de här båda åren? sade han långsamt.
— Nej, nej, det har jag visst inte, flämtade stackars Anne. O, hur skulle hon kunna förklara? Hon kunde inte förklara. Det finns saker och ting, som man absolut inte kan förklara. — Jag trodde jag höll av dig — jag försäkrar dig att jag gjorde det — men nu vet jag, att jag inte gör det.
— Du har förstört mitt liv, sade Roy bittert.
— Förlåt mig, bad Anne med brännande kinder och tårfyllda ögon.
Roy vände sig bort och stod några minuter och stirrade utåt havet. När han åter såg på Anne, hade blekheten kommit tillbaka.
— Du kan inte ge mig något hopp? sade han.
Anne skakade i stum bedrövelse på huvudet.
— Farväl då, sade Roy. — Jag fattar det inte — jag kan inte tro, att du är den, som jag hela tiden trott dig vara. Men förebråelser bör inte förekomma oss emellan. Du är den enda kvinna jag någonsin kan älska. Nu tackar jag dig åtminstone för din vänskap. Farväl, Anne!
— Farväl, svarade Anne med skälvande röst.
