— 235 —
Sedan Roy gått, satt hon länge kvar inne i paviljongen och såg den vita dimman sakta komma glidande och breda sitt täckelse över hamnen och redden. Hennes stund av förödmjukelse, blygsel och självförakt var inne — dess vågor kommo vältrande, slogo samman över hennes huvud och ville kväva henne. Men längst inne i hennes själ bröt fram en sällsam känsla av återvunnen frihet.
I skymningen smög hon sig in i Tjället och flydde till sitt rum. Men där satt redan Phil på fönsterbänken.
— Vänta litet, bad Anne, angelägen om att avvärja lyckönskningarna. — Vänta, tills du får höra, vad jag har att säga. Phil, Roy bad mig bli sin hustru, men jag sade — nej.
— Vad i alla dar — sa’ du nej? utbrast Phil totalt oförstående.
— Ja.
— Anne Shirley, har du ditt sunda förstånd i behåll?
— Jag tror nog det, sade Anne trött. — Ack, Phil, banna mig inte! Du förstår inte.
— Nej, det ska alla veta, att jag inte förstår. Här har du på alla sätt uppmuntrat Roy Gardner i två års tid – och nu talar du om för mig, att du gett honom korgen. Då har du alltså på ett oförsvarligt sätt bara flirtat med honom. Anne, aldrig hade jag kunnat tro det om dig.
— Jag har inte flirtat med honom — ända in i sista minuten trodde jag fullt och fast, att jag höll av honom — och så — så stod det plötsligt klart för mig, att jag aldrig skulle kunna gifta mig med honom.
— Det har väl varit så, kan jag tro, sade Phil med sårande uppriktighet, att du ämnade gifta dig med honom för hans pengars skull, fastän i sista ögonblicket ditt bättre jag gjorde uppror och hindrade dig.
— Tror du det, så misstar du dig. Jag har aldrig ägnat hans pengar en tanke. Ack, jag kan inte förklara det för dig mera än jag kunde för honom.
— Ja, då kan jag bara säga, att jag tycker du burit dig
