— 236 —
skamligt åt mot Roy, sade Phil med stigande förbittring. — Han ser bra ut, har gott huvud och är snäll. Vad mera begär du?
— Jag vill ha någon, som hör in i mitt liv. Det gör inte han. Allra först blev jag intagen av hans vackra utseende och hans förmåga att lägga sina ord väl och säga fina artigheter… Och han var så beläst, och våra litterära intressen stämde så bra över ens. Och slutligen så tyckte jag, att jag måste väl vara förälskad i honom, eftersom han var mitt mörkögda ideal.
— Alla hackar de på mig, för att jag inte vet, vad jag vill, men du är då sjufalt värre, sade Phil.
— Jag vet, vad jag vill, försvarade sig Anne. — Men felet är det, att min vilja skiftar, och så får jag på nytt sätta mig in i, hur jag egentligen vill ha det.
— Då tjänar det visst ingenting till att resonera med dig, Anne.
— Nej, där sa’ du ett sant ord, Phil. Men var övertygad om, att jag är så bedrövad och skamsen, att jag vore färdig att sjunka i jorden. Aldrig kommer jag att kunna tänka på min Redmondtid utan att erinra mig den här kvällens sorg och samvetskval. Roy föraktar mig — och du föraktar mig — och jag föraktar mig själv.
— O, du stackars lilla älskling, vad det ändå är synd om dig, utbrast Phil, vars hjärta hastigt veknade. — Kom hit, så jag får trösta dig. Jag har visst ingen rätt att gräla på dig. Jag hade kanske gift mig med både Alec och Alonzo, om jag inte träffat Jonas. Usch, jag tycker det är så rörigt i det verkliga livet. I romanerna tar den ena händelsen så fint i den andra, och allting reder sig på slutet.
— Nu hoppas jag bara, att ingen måtte fria till mig igen så länge jag lever, snyftade stackars Anne och trodde fullt och fast, att hon menade vad hon sade.
XXXVIII.
Andras lycka.
Tillvaron tycktes Anne en smula färglös de första veckorna efter hennes ankomst till Grönkulla. Hon saknade det muntra
