— 237 —
kamratlivet i Carolinas tjäll. Under den gångna vintern hade hon byggt åtskilliga skimrande luftslott, och nu lågo de allesamman i ruiner. I sitt nuvarande tillstånd av modlöshet och självförakt kunde hon ej genast börja på med att bygga upp dem på nytt. Och hon gjorde den upptäckten, att medan ensamheten, uppfylld av rosiga drömmar, är förtjusande, så är ensamheten utan sådana en liten smula torr.
Hon hade ej råkat Roy efter deras vemodiga skilsmässa i strandpaviljongen, men Dorothy kom och hälsade på henne, innan hon lämnade Kingsport.
— Jag tycker det är gränslöst tråkigt, att du inte vill gifta dig med Roy, sade hon. — Jag hade så gärna velat ha dig till syster. Men du gjorde alldeles rätt. Han skulle tråka dig till döds, om ni hölle samman hela livet igenom. Jag håller av honom, och han är en vådligt rar bror, men han är inte ett dugg intressant. Han ser ut, som om han borde vara det, men där räknar man galet.
— Inte behöver väl det här förstöra vår vänskap, säg, Dorothy? hade Anne sorgset frågat.
— Nej, tycker nå’n det. Dig vill man verkligen behålla, så rar som du är. Kan jag inte få dig till syster, så vill jag ändå fortfarande ha dig som god vän. Och gå inte och gräm dig för Roys skull. Han är fasligt förtvivlad just nu — jag är ju tvungen att varenda dag lyssna till hans utgjutelser… Men han repar sig snart. Det gör han alltid.
— Alltid, säger du? upprepade Anne med ett något förändrat tonfall. — Har han då repat sig efter sådant här förut?
— Ja, var så säker på det, du, sade den uppriktiga Dorothy. — Två gånger förut. Och han sörjde lika omåttligt båda gångerna och tutade mig öronen fulla. Erkännas bör, att han fick inte precis korgen av flickorna — de bara eklaterade sin förlovning med en annan. Men när han blivit bekant med dig, bedyrade han naturligtvis, att han aldrig riktigt älskat något förut — de båda föregående historierna hade bara varit skolpojksvärmerier. — Jag tycker inte du ska ta detta så hårt.
Anne bestämde sig för att följa det välmenta rådet. Nu kände
