— 238 —
hon sig på en gång lättare till sinnes och smått förnärmad. Roy hade högt och dyrt försäkrat henne, att hon var den enda flicka, han någonsin älskat. Utan tvivel hade han själv trott så. Men det var dock en tröst att veta, att hon helt visst inte förstört hans liv. Det fanns andra gudinnor att ägna sin dyrkan, och Roy var ju, enligt vad systern påstod, sådan, att han ovillkorligen måste ligga på knä inför någon helgedom. Men icke desto mindre kände Anne, att livet blivit en hel del illusioner fattigare, och hon började tycka, att det numera föreföll ganska ödsligt.
Samma kväll hon anlänt, kom hon ned ifrån sitt gavelrum på vinden med ett högst bedrövligt ansikte.
— Vad har tagit åt den gamla Snödrottningen, Marilla?
— Ack ja, jag visste du skulle bli ledsen över det, sade Marrilla. — Jag grät en liten vers själv. Det trädet har stått där ända sedan jag var ung flicka. Det blåste omkull under den hårda nordanstormen vi hade i mars. Det var ruttet inne i kärnan.
— O, vad jag saknar det, klagade Anne. — Mitt gamla flickrum har blivit så olikt sig. Aldrig kommer jag att kunna titta ut genom fönstret utan att känna, att någonting är borta. Inte heller har jag någonsin förut kommit hem till Grönkulla utan att Diana varit mig till mötes för att önska mig välkommen.
— Diana har annat att tänka på just nu, sade tant Lynde och såg menande ut.
— Nå, berätta mig nu allt som har tilldragit sig här i Avonlea, sade Anne och slog sig ned på förstugutrappan, där aftonsolen göt sitt gyllene skimmer över hennes hår.
— Det har just inte hänt mycket utöver det vi redan skrivit till dig, sade tant Lynde. — Men du kanske inte har hört, att Simon Fletcher bröt sitt ben i förra veckan. Det var en skön sak för familjen. Nu få de hundratals saker uträttade, som de alltid velat göra, men inte fått lov till, så länge gubbkräket stultade omkring.
— Han har heller inget trevligt påbrå, återtog Marilla. — Hans mor brukade resa sig upp på bönemötena och berätta, när hennes ungar särskilt dummat sig, och be om församlingens förbön för dem. Och voro ungarna förut skickliga i att ställa till rackartyg
