— 239 —
— så blev de efter den betan ettervärre. Men du har ännu inte talat om för Anne den stora nyheten om Jane Andrews.
— Å, det hinner vi väl med, sade tant Lynde med en lätt fnysning. — Jo, må du tro, Jane har kommit hem från den vilda västern — anlände i förra veckan — och hon är förlovad med en miljonär från Winnipeg. Var övertygad om, att hennes mamma inte dröjde med att sprida den intressanta underrättelsen åt alla väderstreck.
— Den rara gamla Jane — det var riktigt roligt att höra, sade Anne hjärtligt. — Hon förtjänar sannerligen allt gott, som kommer på hennes lott.
— Ja bevars, jag har ingenting emot Jane. Hon är en snäll och beskedlig flicka. Men hon har hittills inte rört sig i miljonärkretsar, och du ska få se, att den där karlen skulle ingen människa titta åt, om det inte vore för hans pengar. Det ska nu gubevars hetas, att han är engelsman, åtminstone säger alltid fru Andrews det, och han lär ha förtjänat sina pengar på gruvor, men jag tror i alla fall, att rätt som det är kryper yankeen fram. Pengar måste han ha som gräs, för han har öst juvelsmycken på Jane. På förlovningsringen sitter det en klunga diamanter så stor, att hon visst aldrig mer kan tränga någon handske på sin feta tass.
En ganska stor bitterhet talade ur tant Lyndes tonfall. Här hade Jane Andrews, den beskedliga lilla fulingen, gått och lagt ut sina krokar för en miljonär och fångat honom också, medan deras egen stilliga Anne ännu inte lovat bort sig åt någon, vare sig fattig eller rik. Och fru Andrews skröt med sin dotters goda parti, så att man snart inte längre kunde härda ut i samma rum som hon.
— Vad har Gilbert Blythe gjort åt sig på högskolan? frågade Marilla. — Jag såg honom, när han kom hem i förra veckan, och han har blivit så mager och blek, att jag med knapp nöd kände gen honom.
— Han låg i och studerade riktigt på skarpen i vintras, sade Anne. — Ni hörde nog, att han fick den högsta utmärkelsen i klassiska språk och dessutom kapade åt sig Cooperstipendiet.
