— 240 —
Det har inte delats ut på fem års tid. Så nog kan jag förstå, att det nu kommer efter för honom. Vi är minsann trötta litet var.
— Nå, du har i alla fall din vackra högskoleexamen, och den har inte Jane Andrews, och aldrig kan hon få den, sade tant Lynde med dyster tillfredsställelse.
Några dagar senare gick Anne en afton ned för att hälsa på Jane, men den nyblivna fästmön hade rest till Charlottetown — för att beställa sig några »hyggliga klänningar», meddelade fru Andrews med stolthet. — Efter vad som inträffat måste Jane naturligtvis se sig om efter en bättre sömmerska än den Avonlea kan bjuda på.
— Det var någon, som härom dagen berättade mig en glad nyhet om Jane, sade Anne.
— Jo jo men san, Jane har skött sig riktigt bra, även om hon inte gått igenom någon högskola, svarade den belåtna mamman med en liten knyck på sin nacke. — Min blivande måg är värd miljoner, och deras bröllopsresa går till Europa. När de kommit tillbaka, ska de bo i en stor villa av rena marmorn i Winnipeg. Det är bara en sak Jane är ledsen åt — hon är så slängd i matlagning, och fästmannen vill inte, att hon ska befatta sig med maten. Han är så rik, att han lejer till allting. De ska ha både kokerska och två andra jungfrur och kusk och betjänt. Nå, du själv, Anne, hur lever världen med dig? Inte har jag ännu hört, att du skaffat dig fästman, för allt vad du legat vid högskolan.
— Å, skrattade Anne, jag har bestämt mig för att bli gammal mamsell. Jag har verkligen inte hittat någon, som jag gillar. Detta var egentligen rätt småfräckt sagt av Anne. Ty hon ville uttryckligen påpeka för fru Andrews, att om hon inte brydde sig om att gifta sig, så inte var det därför, att hon saknat friare. Men fru Andrews visade sig genast situationen vuxen.
— Den som väljer och väljer och är alltför kräsen, får till sist ingenting, det har jag ofta märkt, sade hon. — Jag hörde härom dan ett rykte om att Gilbert Blythe skulle vara förlovad med en fröken Stuart. Charlie Sloane påstår, att hon är vacker som en dag. Är det sant?
