— 241 —
— Jag vet inte, om det är sant, att han är förlovad med Helen Stuart, svarade Anne med verkligt spartanskt sinneslugn, men så mycket kan jag säga, att hon är ovanligt söt och intagande.
— Förr i tiden inbillade jag mig, att du och Gilbert skulle bli ett par, fortfor fru Andrews. — Akta dig, du Anne, annars hamnar du en vacker dag på toppen av glasberget.
Anne beslöt sig för att inte fortsätta sitt envig med fru Andrews. Det lönar sig inte att kämpa med en motstånderska, som möter smidiga florettstötar med hugg av en klumpig köttyxa.
— Eftersom Jane inte är hemma, sade hon och reste sig med högburet huvud, så kanske jag nu säger farväl. Jag tittar väl in någon gång, sedan hon kommit tillbaka.
— Ja, gör du det, sade fru Andrews och log brett och belåtet. — Jane är inte ett dugg högfärdig. Hon ämnar sällskapa med sina gamla vänner precis som förr. Hon blir nog riktigt glad åt att få råka dig.
Janes miljonär anlände sista veckan i maj och förde bort sin brud i ett guldgnistrande moln. Fru Lynde konstaterade med stor skadefröjd, att herr Inglis — så hette brudgummen — säkert fyllt sina fyrtio år, var lite kort och lite tjock och hade grått och glest hår över hjässan. Och av dessa sina upptäckter gjorde hon ett särdeles stort nummer.
— Det behövs allt en hel hoper av hans gull att förgylla ett så’nt piller som han, var ett av hennes mildare yttranden. — Stackars Jane — till henne bör man verkligen säga: »gapa och blunda!»
— Han ser snäll och godmodig ut, tycker jag, sade den trofasta Anne. — Och jag är säker på, att han är väldigt förtjust i Jane.
— Kära du, den övertygelsen ska du visst få ha i fred för mig, sade tant Lynde.
Philippa Gordon vigdes vid sin Jonas i veckan därefter, och Anne reste till Bolingbroke för att vara tärna på bröllopet. Phil var en älvlikt vacker uppenbarelse i krona och slöja, och den
