— 242 —
nybakade komministern Jonas var så strålande av lycka, att ingen hade hjärta att tycka han var ful.
— Först ska vi ha oss en liten lustresa på tu man hand, sade Phil, och sedan ska vi slå oss ned i vår lilla lägenhet i utkanten av stan — vid Patterson Street. Mamma tycker det är rysligt — hon hade hela tiden hoppats, att Jonas åtminstone skulle hyra i en fashionabel stadsdel, fastän han har sin verksamhet i slumkvarteren. Men jag ska bo som i en doftande rosengård mitt ibland rännstenar och rykande skorstenspipor, bara jag har Jonas ikring mig. O, Anne, jag är så lycklig, att mitt hjärta riktigt värker!
Anne gladdes alltid åt sina vänners lycka, men det känns i längden litet ensamt att överallt se sig omgiven av en lycka, som ej är ens egen. Och på samma sätt förhöll det sig, när hon omsider vände tillbaka till Avonlea. Denna gång var det Diana, som omstrålades av den underbara lycksalighet, som kommer en kvinna till del, när hennes förstfödde lägges intill henne. Anne såg på den bleka unga modern med en viss vördnadsfull skräck, som aldrig förut ingått i hennes känslor för Diana. Denna kvinna, kring vars mun man ännu spårade draget av lidande, trots glädjeskimret i ögonen — kunde det verkligen vara den lilla svartlockiga, rosenkindade Diana, som hon lekt med under en länge se’n svunnen skoltid? Hon erfor en känsla av underlig övergivenhet, då hon gjorde den reflexionen, att hon i sitt förhållande till Diana själv liksom fördröjt sig i dessa av henne så högt älskade barndomsår och stod ganska främmande inför nuet.
— Är han inte fullkomligt bildskön? frågade Diana stolt.
Den lille tjocke pysen var på ett rent av löjligt sätt lik Fred — lika fet och knubbig, lika rödmosig. Anne kunde inte med gott samvete säga, att hon fann honom bildskön, men hon försäkrade fullt uppriktigt, att han var så söt och rar, att man kunde äta upp honom. Och mamman blev ganska tillfredsställd.
— Innan han kom, ville jag rysligt gärna ha en liten flicka, så att jag kunde få kristna henne till Anne, sade Diana. — Men nu, när lille Fred är här, ville jag inte byta ut honom mot en miljon flickor. Han är redan sitt eget lilla rara jag.
— En riktig liten personlighet, olik alla andra småbarn i
