Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 25 —

svårighet kunna urskiljas. Men kyrkogården verkar som en enda stor lövsal, ty den omgives och genomskäres av rader av lummiga almar och hängpilar, i vilkas skugga de sovande måste slumra mycket fridfullt i suset från de sakta fläktande löven, ostörda av gatubullret strax utanför.

Sin första eftermiddag i Kingsport använde Anne till att långsamt ströva omkring inne på kyrkogården. På förmiddagen hade hon och Priscilla gått till högskolan för att skriva in sig som studerande, och sedan var det ingenting att göra mera den dagen. Flickorna försvunno åter så hastigt som möjligt, ty det var föga uppmuntrande att driva omkring bland de stora flockarna av främmande ungdomar, av vilka de flesta sågo ganska bortkomna ut, som om de inte rätt visste ännu, varthän de hörde.

Nykomlingarna eller för att uttrycka sig akademiskt novitierna stodo i spridda grupper om två eller tre och tittade på sned på varandra. Juniorerna, redan mera utvecklade i anseende till ålder och visdom, hade samlats i vestibulens stora trappa och utstötte stundom med sina lungors fulla kraft ett slags stridsrop, avsett att »äckla» deras vedertagna antagonister, seniorerna, som vistats mer än två år vid högskolan och då och då täcktes kasta en högdraget mönstrande blick på »gröngölingarna». Gilbert och Charlie syntes ingenstädes till.

— Tiderna förändras, sade Priscilla. — Aldrig trodde jag den dag skulle komma, då jag med glädje skulle blicka in i Charlie Sloanes tennknappar. Men de skulle åtminstone vara någonting bekant.

— O, suckade Anne, jag kan inte beskriva, hur jag kände det, när jag stod där och väntade på min tur att släppas fram och bli inskriven — lika obetydlig som den allra som lillaste droppe i ett stort ämbar med vatten, Det är illa nog att veta sig vara obetydlig, men det är olidligt att få det ingnuggat i sin själ, att man heller aldrig kan bli något annat än en obetydlighet… Precis så kände jag det — som om jag vore osynlig för blotta ögat och som någon av de där ohängda seniorerna när som helst kunde stiga på mig.