Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 26 —

— Vänta bara till nästa år, tröstade Priscilla. — Då blir det vår tur att se nedlåtande ut. Visst måtte det var svårt att känna sig så där gräsligt obetydlig, men jag tror ändå det är bättre än att känna sig så stor och grov och otymplig som jag gjorde — bara därför att jag råkade vara ett par tum längre än någon annan i hopen. Jag var minsann inte rädd för att någon senior skulle stiga på mig — snarare för att de skulle ta mig för någon jättinna från urskogarna, som fått lust till litet kultur.

— Felet är väl, att vi inte ännu hunnit sätta oss in uti, att här råder större förhållanden än vid seminariet, återtog Anne, som gärna gick till grunden med saker och ting. — När vi lämnade seminariet, kände vi alla människor och intogo vår egen lilla alls inte föraktliga ställning bland de andra. Så ha vi väl omedvetet väntat att åter taga upp livet i Redmond alldeles där vi släppte det vid seminariet, och nu tycka vi, att vi förlorat fotfästet och marken glider undan oss. Jag är både tacksam och glad att ingen av de snälla fruarna i Avonlea kan skåda in i mitt hjärta just nu, för de skulle bara få vatten på sina kvarnar och ropa: vad var det jag sa? — De skulle känna sig övertygade om, att det här vore början till slutet, och så är det i stället alldeles tvärtom — slutet på början, som ju onekligen varit lite si och så.

— Alldeles riktigt. Så talar den rätta Anne. Vi ska nog mycket snart acklimatisera oss, det har ingen fara. Anne, gav du akt på flickan, som en lång stund stod alldeles ensam utanför dörren till kapprummet — en mycket söt en med bruna ögon och helt kort överläpp?

— Ja, det gjorde jag. Jag lade särskilt märke till henne, därför att hon var visst den enda i hela samlingen, som såg lika ensam och värnlös ut. som hon kände sig. Jag hade dig, men hon hade ingen.

— Hon kände sig nog rätt övergiven. Flera gånger såg jag henne göra en liten rörelse, som om hon ämnade komma bort till oss, men hon gjorde det aldrig — hon var väl för blyg, kan jag förstå. Jag önskade hon ville komma. Hade jag inte känt mig fullt så mycket som jättinna, hade nog jag tagit första