— 28 —
skulle inte kunna önska mig någon bättre. Vi äro alla tjänare på ett eller annat sätt, och om det med sanning kan skrivas om oss på vår gravsten, att vi varit trogna, så behövs ju inte mer. Här är en liten vemodig grå platta, Prissy — »till minnet av ett älsklingsbarn.» Och här är en annan vård, »rest till minnet av en avliden, som ligger begraven annorstädes» Jag undrar, var den okända graven är. Ack, Prissy, nutidens kyrkogårdar komma aldrig att tala till ens hjärta såsom denna. Du hade rätt — hit skall jag gå ofta. Jag är redan alldeles betagen i platsen. Men se, vi äro inte ensamma — det står en flicka vid andra ändan av den närmaste allén.
— Ja, och jag tror att det är just samma flicka, som jag såg i högskolans vestibul i morse. Jag har gett akt på henne en liten stund. Hon har gått in i allén en fem sex gånger, som om hon ville komma bort till oss, men lika många gånger har hon vänt om igen. Antingen är hon rysligt blyg eller också har hon ont samvete. Låt oss gå och möta henne. Det är bestämt lättare att bli bekant här ute i det fria än uppe på högskolan.
De vandrade framåt den gräsbevuxna valvgången bortåt den okända flickans håll. Denna hade nu satt sig ned på en gravhäll under en yvig och vackert slokande tårpil. Hon var verkligen mycket vacker, av den skönhetstyp, som mera tjusar genom färger och livfullhet än genom regelbundna drag. En glans av brun kastanje låg över hennes silkeslena hår, och en fin rodnad hade stigit upp på hennes runda kinder. Hennes ögon blickade stora, bruna och milda under starkt markerade svarta bryn, och munnen med dess alltför korta överläpp var rosenröd. Hon bar en välsydd brun promenaddräkt, under vilken två små högst moderna skor tittade fram, och hennes banangula hatt, vars kulle kransades av stora vallmor i gyllenbrunt, bar en omisskännelig prägel att ha utgått från en modist, som var mästarinna i sin konst. Priscilla erinrades på ett något pinsamt sätt om att hennes egen hatt monterats av fröken i Avonleas sybehörsaffär, och Anne undrade med en lindrig känsla av obehag, huruvida den blus, som hon själv sytt och fru Lynde fäst in med knappnålar, när den provades, såg
