— 29 —
mycket lantlig och hemsydd ut vid sidan av den okändas särdeles snobbiga dräkt. Ett ögonblick kände båda flickorna lust att åter draga sig tillbaka.
Men de hade redan stannat och vänt sig mot den gråa hällen. Det var för sent att slå till reträtt, ty den brunögda flickan hade tydligen redan förstått, att de kommit för att bekanta sig med henne. Hon reste sig mycket hastigt och närmade sig med framsträckt hand och ett glatt och vänligt leende, vari ej syntes en skymt av vare sig blyghet eller ett skuldtyngt samvete.
— O, så jag har längtat efter att få veta, vilka ni båda är, utbrast hon ivrigt. — Jag har längtat så jag kunnat dö… Jag såg er i vestibulen i morse. Hu, var där inte hemskt? Ett tag önskade jag sannerligen, att jag stannat hemma och gift mig.
Detta oväntade meddelande kom båda flickorna att brista ut i hejdlöst skratt. Också den brunögda skrattade.
— Det är dagsens sanning — det kunde jag ha gjort. Kom, så sätter vi oss alla ned på den här gravhällen och bekantar oss. Det blir inte svårt. Jag vet, att vi kommer att bli väldigt förtjusta i varandra — det kände jag på mig, så fort jag såg er uppe på högskolan i morse. Jag hade sådan lust att gå rakt på er och ta er i famn.
— Varför gjorde ni inte det då? frågade Priscilla.
— Nej, jag kunde inte komma mig för. Felet med mig är, att jag aldrig kan besluta mig för någonting — jag är alltid så vankelmodig. Så fort jag ämnar fatta min föresats, tycker jag mig höra en inre röst, som säger mig, att jag borde göra tvärtom. Det är fasligt förargligt, men sådan är jag född, och det tjänar till ingenting att försöka omvända mig eller gräla på mig, som somliga gör. Därför kunde jag inte besluta mig för att gå bort och hälsa på er, hur hågad jag än kände mig.
— Vi trodde ni var blyg, sade Anne.
— Neej då. Blyghet hör inte till Philippa Gordons många brister eller fullkomligheter. Phil brukar jag kallas för korthetens skull. Det kan gärna ni säga med. Nå, vad heter ni för slag?
