— 30 —
— Hon där är Priscilla Grant, sade Anne och pekade.
— Och hon heter Anne Shirley, sade Priscilla och pekade i sin tur.
— Och vi ä’ från Prins Edwards ö, sade bägge två med en mun.
— Och jag har hemma i Bolingbroke, Nova Scotia, sade Philippa.
— Bolingbroke! utbrast Anne. — Men där är ju jag född! Så livat, då ä’ vi ju liksom landsmän. Men jag har vuxit upp på Prins Edwards ö och håller förfärligt mycket på den.
— Ja, sade Philippa, det tycker också jag var roligt, för när jag nu rätt som det är börjar berätta mina hemligheter för er, så blir det inte som att berätta dem för främmande. Och jag är tvungen att berätta dem. Jag kan inte hålla på hemligheter — det lönar sig inte att försöka. Det är mitt värsta fel — det och så obeslutsamheten, som jag nyss talade om. Vill ni tro det, jag behövde en halv timme för att bestämma mig för vilken hatt jag skulle ta, när jag ämnade mig hit — hit, till en kyrkogård. Först tänkte jag ta min bruna med vingen, men så fort jag satt den på mig, tyckte jag, att den här sandfärgade med det buktiga brättet skulle vara mera klädsam. När jag väl fått den på mig, tyckte jag bättre om den bruna. Till sist lade jag dem bägge två bredvid varandra på sängen, knep ihop ögonen och stack på måfå med hattnålen. Jag fångade upp den ljusa, och därför tog jag den. Den klär mig förtjusande, tycker ni inte det? Och nu får ni lov att säga mig, hur ni tycker jag ser ut!
Priscilla brast åter i skratt åt denna naiva fråga, som framställdes i fullt allvarlig ton. Men Anne, som var känslomänniska, kramade hårt Priscillas hand och sade:
— Vi tyckte i morse, att du var den sötaste flicka vi sett i Kingsport.
Philippas korta överläpp lät en rad små mycket vita tänder lysa fram i ett belåtet leende.
— Ja, så tyckte jag själv, blev det förbluffande svaret, men jag ville också gärna höra någon annans åsikt, som kunde liksom
