Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 35 —

— Kom tillbaka, Anne Shirley — kom tillbaka! skrattade Priscilla. — Du är hundra år borta i tiden. Kom genast tillbaka!

Anne kom tillbaka med en suck, hennes ögon lyste av en mild glans.

— Jag har alltid så mycket tyckt om den där episoden från kriget, sade hon, och fastän engelsmännen vunno segern, tror jag, att det är för den tappre, slagne överbefälhavarens skull jag älskar den. Den här graven tycks föra händelsen så in i nuvarande tid och göra den så verklig. Den stackars lille kadetten var bara aderton år. »Han dog av ädla sår, mottagna i ärofull strid» — så lyder hans gravskrift. Det är just en sådan, som en käck soldat kunde önska sig.

Innan de avlägsnade sig, lossade Anne den lilla bukett mörkvioletta penséer, hon bar i sitt skärp, och låt den sakta falla på den grönskande kulle, varunder slumrade ynglingen, som fallit i det stora sjöslaget.

— Nå, vad tycker du om vår nya vän? frågade Priscilla, sedan de skilts från Phil.

— Hon är mig sympatisk. Det är någonting mycket rart och älskvärt med henne, fastän hon pratar så mycket tok. Jag tror, att hon har rätt, när hon sa', att hon inte är hälften så fjollig som hon låter. Hon verkar som en snäll, fast bortskämd barnunge — och Gud vet om hon någonsin blir riktigt fullvuxen.

— Jag tycker också om henne, förklarade Priscilla. — Hon pratar precis lika mycket om pojkar som Ruby Gillis gör. Men det retar eller äcklar mig alltid att höra Ruby, medan Phil bara narrar mig att skratta. Hur kan det måntro komma sig?

— Jo, det är allt någon skillnad, sade Anne eftertänksamt. — Det måtte visst vara därför att Ruby i grund och botten är så förskräckligt medveten och brådmogen. Av ett trevligt och naturligt förhållande pojkar och flickor emellan ska hon jämt göra kurtis eller någon parodi på kärlek. Dessutom förstår man så väl, att när hon skryter med sina tillbedjare, så sker det för att riktigt pränta in i en ann', att man själv inte har hälften så många. Men när Phil pratar om sina uppvaktande kavaljerer, så låter det inte annorlunda än som om hon talar