— 38 —
vingars skugga, utan voro dömda att under hela sitt första högskoleår förbli ganska passiva åskådare till en hel hop roligheter, som gingo av stapeln.
För Anne och Priscilla med deras mera allvarliga syn på livet förblev Phil alltjämt samma älskvärda och outvecklade barnunge, som hon förefallit dem vid deras första sammanträffande. Hon hade ju själv yttrat, att hon hade »väldigt gott läshuvud». Men när eller var hon fann tid att läsa, förblev en outgrundlig hemlighet, ty hon tycktes alltid vara på jakt efter någonting »livat», och de kvällar hon tilläts ha mottagning kom det fullt upp med främmande — mest »bekanta gossar». Hon hade så många uppvaktande kavaljerer hennes hjärta kunde önska, ty nio tiondelar av novitierna och en stor procent av de övriga åldersklasserna tävlade om hennes leenden. Hon var barnsligt förtjust häröver och berättade med strålande min för Anne och Priscilla om varje ny erövring — med näsvisa anmärkningar och utläggningar, som skulle ha kommit de olyckliga ynglingarnas öron att hetta som eld, om de kunnat höra dem.
— Men Alec och Alonzo ha i alla fall ännu inte slagits ur brädet, retades Anne.
— Åh tycker nå’n det, sade Philippa. — Jag skriver till dem varenda vecka och berättar för dem, hur firad jag är. Jag är säker på, att det roar dem. Men naturligtvis är det så, att den jag tycker bäst om, vill inte vid mig. Gilbert Blythe frågar aldrig ett dugg efter mig — på sin höjd tittar han på mig, som om jag vore en söt liten kattunge, som man kunde vilja klappa. Men nog vet jag orsaken. Jag borde vara missunnsam på dig, Anne. I stället dyrkar jag dig i mitt hjärta, och jag känner mig olycklig den dag jag inte får råka dig. Du är olika alla de flickor jag hittills känt. När du tittar på mig på ett särskilt sätt, känner jag, hur tom och hållningslös jag är, och jag gör de allra bästa föresatser att stadga mig och gå framåt. Men så kommer det så mycket annat emellan, som distraherar mig… Det är ändå förskräckligt roligt att ligga vid en högskola. Tänk så dum jag var den första dan — ångrade att jag nånsin kommit hit! Men hade jag inte det, hade jag aldrig blivit bekant
