— 46 —
småleende, men ändå bedrövad, hur jag hade kunnat låta någon sitta på den. Jag sade henne, att jag var fullkomligt oskyldig — det oundvikliga ödet, länkat av en Sloane, är sannerligen mer än jag förmår kämpa emot.
— Fröken Adas kuddar tar på mina nerver, sade Anne. — Två stycken nya sydde hon färdiga i förra veckan, broderade och stoppade så de kunna stå för sig själva. Som det absolut inte fanns någon kuddlös plats att lägga dem på, reste hon upp dem mot väggen i en av trappavsatserna. De falla överända rätt som det är, och så ligga de i vägen för oss, när vi springa uppför eller utför trappan i mörkret. Förra söndagen, när pastor Davis i sin predikan talade om alla sjöfarande och allt vad de äro utsatta för, så tänkte jag på, vad de få lida, som bo i sådana hus, där man ägnar tjocka, stoppade kuddar en avgudisk dyrkan. Så där ja, nu ä’ vi färdiga, och där ser jag pojkarna komma över kyrkogården. Nå, följer du med oss Phil?
— Ja tack, om jag får gå med Priscilla och Charlie. Då får jag ändå en dräglig tillvaro som femte hjul. Din Gilbert är förtjusande, Anne, men varför går han och drar så mycket med Glosögat?
Anne stelnade till. Hon själv var alls icke svag för Charlie Sloane. Men han var från Avonlea, och ingen främmande hade rätt att göra narr av honom.
— Charlie och Gilbert ha alltid varit goda vänner, sade hon kallt. — Charlie är en hygglig pojke. Han kan inte rå för hurudana ögon han har.
— Du pratar. Det kan han visst det. Jag är säker på, att han gjort något rysligt i en föregående tillvaro, och det ska han nu straffas för genom att få gå omkring och bära på så’na rullande och utstående ögon. Priss och jag ska ha så livat med honom i eftermiddag. Vi ska skoja med honom så vådligt, men se det begriper han inte.
»De övergivna P’na», som Anne kallade dem, utförde helt visst sitt nätta uppsåt. Men Charlie anade ingenting, han var stolt och belåten över att få spatsera i sällskap med två så stiliga flickor, särskilt Philippa Gordon, skönheten bland de
