— 47 —
nyinskrivna flickorna. Det skadade alls inte att Anne fick se, att åtminstone visst folk uppskattade honom efter hans rätta värde.
Gilbert och Anne vandrade i något långsammare takt efter de andra; de njöto av hösteftermiddagens lugna, stilla skönhet och inandades den kådiga doften från furorna längs den lantliga stig, som följde stranden utåt redden.
— Tystnaden här är lik en bön, tycker jag. Vad jag älskar furorna, sade Anne med ansiktet vänt uppåt den solblanka himmelen. Och det är, som om de sträckte sina rötter djupt ned i forna tidsåldrar med all deras romantik. Det känns så lugnande att ibland få gå hitut och ha en stilla pratstund med dem. Härute känner jag mig alltid så lycklig,
— Tycker du inte, att i deras skugga våra egna strävanden får någonting smått över sig, Anne?
— Jag vet bara, att om jag drabbades av någon stor sorg, skulle jag gå ut till furorna för att finna tröst, sade Anne drömmande.
— Jag hoppas du aldrig måtte nås av någon stor sorg, sade Gilbert, som hade svårt att förena begreppet sorg med den livliga och glättiga varelsen vid hans sida. Han visste ej, att de, som kunna sväva upp till de högsta rymder, också ha lätt för att förlora fotfästet och glida ned i avgrundens djup. De naturer, som ha den största förmågan att glädja sig, känna också intensivast lidandets bitterhet.
— Men någon gång måste den ju komma, invände Anne. — Livet tyckes mig som en fröjdebägare, som just nu hålles intill mina läppar. Men någon bitter bottensats måste där väl finnas — det finnes nog i varje dryck. En dag får jag också smaka min. Nåväl, jag hoppas jag må taga emot den med mod och styrka. Och jag hoppas, att jag inte själv måtte vara vållande till den. Minns du vad pastor Davids sade förra söndagskvällen — att de sorger, Gud sänder oss, föra med sig kraft och undergivenhet, medan de sorger vi själva äro skulden till, genom dårskap eller ondska, äro vida tyngre att bära. Men vi ska inte tala om sorger en eftermiddag som denna. Den är avsedd bara för att låta oss känna, hur skönt det är att leva.
