— 48 —
— Finge jag råda, skulle jag utestänga ur ditt liv allting utom glädjen och lyckan, Anne, sade Gilbert i en ton, som Anne lärt sig känna igen.
— Kära du, det skulle vara mycket oklokt, svarade hon hastigt. — Jag är övertygad om, att ingen människa kan få sin rätta utveckling utan ett visst mått av prövningar och sorg, men det kanske man medger, bara när man har det riktigt trevligt… Skynda på — de andra ha hunnit till paviljongen och stå och vinka på oss.
De satte sig alla ned i den lilla paviljongen för att betrakta en höstlig solnedgång i dunkelrött och matt guld. Till vänster om dem låg Kingsport med sina tak och tornspiror svepta i ett violett töcken. Till höger hade de hamnen, som antog rosenröda och kopparfärgade skiftningar på den spegelblanka ytan västerut. Närmast strandskoningen under dem skimrade vattnet silvergrått, och längre bort stodo de vågiga konturerna av Williamsön fram ur diset. Dess fyrbåks lantärna blinkade då och då likt en liten sömnig stjärna, och fjärran vid horisonten blinkade en annan tillbaka.
— Har ni nånsin sett en plats, som ser så avvisande och otillgänglig ut? sade Philippa. — Jag har inte någon särskild lust efter Williamsön, men jag är säker på, att ville jag ha den, kunde jag aldrig få den. Titta på skyltvakten på krönet av fästningen, till höger om flaggstången. Ser han inte ut, som om han vore utklippt ur en roman?
— A propå romaner, sade Priscilla, så ha vi letat efter ljung — men vi kunde naturligtvis inte hitta någon. Det är väl för sent på året, kan jag tro,
— Ljung? utbrast Anne. — Men ljung växer ju inte i Amerika — eller hur?
— Det finns två tuvor ljung på hela fastlandet, sade Phil, den ena just här i parken, den andra på något annat ställe i Nova Scotia, jag har glömt var. Det ryktbara regementet från de skotska högländerna, »Svarta vakten», hade sitt läger här ett år, och när karlarna på våren skakade ut halmen ur sina madrasser, slogo några frön av ljung rot.
