Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 52 —

hela ditt utseende! Du har alldeles din stil för dig, och du är så olik andra människor. Du kommer att väcka en sådan beundran — och jag får sola mig i ditt återsken. Äh, kom Anne, ännu är det ju inte för sent!

— Din skildring av mina triumfer i sällskapslivet låter rysligt lockande, Phil, men nu ska jag som ett motstycke beskriva för dig, vad det är jag längtar efter. Jag reser hem till en gammal lantgård, vars manbyggnad fordom varit grön, men nu är bra nog urblekt, och ligger omgiven av för tillfället kala och knotiga äppelträd. En bäck rinner fram ett stycke längre ner, och på andra sidan susar och brusar en härlig barrskog — ibland låter det som harpoklang, och det är vinden, som griper i harpornas strängar. Strax därintill ligger en liten tjärn, som nu slumrar grå och glanslös. I huset finns det två något till åren komna damer, den ena lång och mager, den andra kort och tjock, och vidare ha vi två tvillingar, den ena ett mönsterbarn, den andre vad fru Lynde kallar »en omöjlig rackarunge». En trappa upp ligger en liten vindskammare med brutet tak, och därunder hänga gamla drömmar tjockt som spindelvävar, och i ena hörnet står en säng med ett stort och härligt och svällande fjäderbolster, som kommer att kännas dubbelt skönt efter inackorderingsställets magra och nedlegade madrass. Vad tycker du om min skildring, Phil?

— Inte är den så värst lockande, sade Phil med en grimas.

— Men det är någonting, som jag inte talat om ännu, sade Anne och sänkte rösten. — Där finns kärlek, Phil, trofast och öm kärlek, vars make jag aldrig finner på denna jorden — och den väntar på mig. Den sätter allt susen på min lilla målning, även om färgerna tycks dig lite matta.

Phil reste sig tyst, sköt häftigt undan chokladasken, gick bort till Anne och slog sina armar omkring henne.

— Anne, om jag ändå vore lik dig! sade hon allvarligt.

Kvällen därpå var Diana Anne till mötes nere vid Carmodys station, och de åkte hem tillsammans under en tigande och stjärnströdd natthimmel. Grönkulla hade ett särdeles festligt utseende, när de körde uppför avtagsvägen, ljus brann i vartenda