Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 53 —

fönster, och skenet lyste ut i mörkret likt eldrött flammande blomster, som spirade fram mot Spökskogens mörka bakgrund. Och ute på gården var uppgjord en präktig lusteld, kring vilken två små muntra figurer dansade. Den ena uppgav ett skallande härskri, när trillan svängde in under popplarna.

— Det där ska föreställa ett indianskt krigsrop, förklarade Diana. — Davy har lärt det av herr Harrisons drängpojke, och han har flitigt övat sig på det för att kunna välkomna dig därmed. Fru Lynde påstår, att hennes nerver knorrar sig, bara hon hör det. Han smyger sig bakom henne, förstår du, och se'n ger han hals. Och en lusteld skulle han göra upp för dig — det kunde inte hjälpas. I fjorton dagar har han hållit på med att stapla upp grenar och ris och legat över den arma Marilla med sitt käx om att hon skulle slå lite fotogen på högen, innan han tuttade eld på den. Det måtte hon väl också ha gjort, såsom bålet flammar, men fru Lynde sa' ändå in i det sista, att Davy skulle nog spränga hela stugan i luften, om han finge hållas.

Anne hade nu hoppat ned ur trillan, och Davy hade i full förtjusning slagit sina armar om hennes knän, medan Dora fattat tag i hennes ena hand.

— Är det inte en vådligt stilig eld, Anne? Vänta, ska du få se hur man rör om i den! Hör så det sprakar! Den har jag gjort i ordning att fira dig med, Anne, för jag var så rysligt glad åt att du skulle komma hem.

Köksdörren öppnades, och Marillas kantiga gestalt avtecknade sig mot den upplysta bakgrunden. Hon föredrog att hälsa på Anne i skumrasket, ty hon var förskräckligt rädd för att hon skulle börja gråta av glädje — hon, den allvarsamma och dämpade Marilla — och ansåg alla utbrott av sinnesrörelse opassande. Bakom henne skymtade fru Lynde, frodig och blomstrande och välvillig, alldeles som förr. Den kärlek, varom Anne berättade för Phil, strömmade henne nu till mötes i varma vågor och göt sin välsignelse över henne. Ack, ingenting kan jämföras med allt det gamla, som förenar — där var hon ju åter bland sina gamla vänner och på det gamla Grönkulla! Hur