— 54 —
strålade inte Annes ögon som stjärnor, när hon satte sig ned vid det välfyllda kvällsvardsbordet, hur rodnade inte hennes kinder, hur silverklart var inte hennes skratt! Och Diana skulle få ligga kvar över natten. Det var ju alldeles som i gamla tider. Och tekopparna med rosenknoppsmönstret voro framtagna, dagen till ära. Marilla hade nästan överträffat sig själv.
— Du och Diana kommer väl att ligga och prata hela natten, sade Marilla med ett smått försmädligt tonfall, när flickorna omsider gingo en trappa upp. Marilla fruktade, att hon lagt för mycket i dagen av det som rörde sig inom henne, och då tog hon alltid sin tillflykt till sarkasmens självförsvar.
— Det är nog troligt, sade Anne, men först ska jag »natta» Davy. Det har han bett mig så mycket om.
— Du kan tro, sade Davy, när de gingo över vindsförstugan, att jag har längtat efter nå’n att läsa mina böner för. Det är inge’ livat att läsa dem ensam.
— Du läser dem ju heller inte ensam, Davy. Gud är alltid hos dig och lyssnar till dig.
— Jamen honom ser jag inte, invände Davy. — Jag vill be till nå’n jag kan se. Och fru Lynde och Marilla — di duger inte.
När Davy äntligen stod iförd sin fotsida grå flanellsskjorta, tycktes han dock ej ämna göra sig någon brådska med att börja. Han stod framför Anne och vägde än på den ena bara foten, än på den andra, och såg obeslutsam ut.
— Nå, kära du, hur blir det? sade Anne.
Davy böjde sig ned och lade huvudet i Annes knä, vilket i någon mån besvärade hans tal, när han omsider tog till orda.
— Anne, kom det i ett halvkvävt mummel, jag är så fasligt ohågad för att läsa min aftonbön. Jag har varit ohågad i en hel veckas tid. Jag läste den inte i går — och inte i förgår heller.
— Varför inte det då, Davy, frågade Anne milt.
— Du — du blir väl inte arg, om jag berättar det för dig?
Anne lyfte upp hela den lilla gråklädda figuren i sitt knä och lade hans huvud mot sin arm.
