— 55 —
— Brukar jag nånsin bli arg, när du berättar något för mig, Davypojken?
— Neej, det brukar du förstås inte. Men du blir ledsen, och det är värre. Du kommer att bli rysligt ledsen, när du får höra detta, Anne — och du skäms nog också över mig.
— Har du gjort någonting styggt, Davy? Och är det därför du inte kan läsa din aftonbön?
— Nej, jag har inte gjort någonting styggt — ännu. Men jag vill så gärna göra det.
— Vad skulle det vara då, Davy?
— Jag vill så gärna säga ett fult svärord, Anne, kom det med en förtvivlad ansträngning. — Jag hörde herr Harrisons drängpojke säga det en dag i förra veckan, och allt se’n har jag längtat så gräsligt efter att få säga det — också när jag har läst min aftonbön.
— Säg det då, Davy!
Davy lyfte förbluffad på sitt mörkröda ansikte.
— Men Anne, det är ett förskräckligt fult svärord.
— Du får säga det.
Davy gav henne ännu en undrande blick — så sänkte han rösten och sade det förskräckliga ordet. I nästa ögonblick borrade han in ansiktet mot Annes blus.
— O, Anne, nu ska jag aldrig mer säga det. — Aldrig. Vet du, att jag har alldeles tappat lusten. Jag visste nog det var fult — men jag kunde ändå aldrig tro, att — att det skulle låta så illa.
— Nej, jag är också säker på, att du aldrig mer bryr dig om att säga det, Davy — och inte tänka det heller. Och i ditt ställe skulle jag inte sällskapa så mycket med herr Harrisons drängpojke.
— Han kan ge upp så’na stiliga krigstjut, sade Davy med bedrövelse i rösten. — Alldeles som en indian.
— Jaså. Men inte vill du väl ha ditt sinne fyllt med fula ord, Davy — ord, som förgiftar och driver bort allt som är gott och manligt hos dig, säg?
