— 56 —
— Nej, sade Davy, med ögon, som blivit klotrunda av självrannsakningens ovana ansträngning.
— Gå då inte med den sortens folk, som använder dem. Nå, känner du dig nu hågad att läsa din aftonbön, Davy?
— Jaa då, sade Davy och fick brått att slingra sig ned på knä, nu ska det gå så bra så att läsa den. Nu är jag inte rädd för att säga det där: »om jag skulle somna in i döden och aldrig mer vakna opp», som jag alltid var, när jag längtade så mycket efter att få säga svärordet.
⁎
Det är väl att antaga, att Diana och Anne den natten för varandra utgöto allt vad de hade på hjärtat, men ingen redogörelse för deras förtroenden har bevarats åt eftervärlden. Båda sågo så nymornade och klarögda ut vid frukosten, som endast ett par ungdomar kunna se ut efter flera timmars nattligt fråssande på ljuva bikter. Hittills hade ingen snö fallit, men just som Diana gick över den gamla spången på vägen hemåt, började vita flingor sakta dala ned över skogarna och ängarna, som lågo där rostbruna och grå i sin vintersömn. Snart höljdes de avlägsna åsarnas böljlinjer i mjukaste vitt. Julen kom sålunda i alla fall med snö, och mycket annat roligt bjöd den också på. Redan på julaftons förmiddag kommo brev och julklappar från fröken Lavendel och Paul; Anne tog upp dem i Grönkullas trevliga kök, som var fyllt med vad Davy med sin lilla förtjust vädrande näsa riktad i höjden kallade »goa lukter».
— Nu har fröken Lavendel och herr Irving kommit sig i ordning i sitt nya hem, berättade Anne ur brevet. — Jag är övertygad om, att fröken Lavendel är gränslöst lycklig, det förstår jag av hela tonen i det hon skriver — men här ligger en lös lapp från Charlotta den Fjärde. Hon trivs inte alls i Boston, och hon längtar förskräckligt hem. Fröken Lavendel ber mig någon dag, medan jag är hemma, gå till Ekostugan och tända en brasa och vädra ut lite och titta efter, att
