— 62 —
Hon hade nu återfått fattningen och kände sig till och med litet smått förargad. Det var så genomlöjligt alltihop. — Jag kan inte gifta mig med Billy det är stört omöjligt, Jane, det tjänar till ingenting att fundera på saken. Några sådana slags känslor har jag inte alls för honom, och det får du säga honom.
— Det överraskar inte mig precis, sade Jane med en resignerad suck. Hon visste, att hon gjort sitt bästa, och mer kan man inte begära. — Jag sa’ Billy, att det var nog lönlöst att fråga dig, men han var envis som alltid. Jaha, då har du fattat ditt beslut, Anne, måtte du bara inte komma att ångra det!
Jane talade ganska kyligt. I själ och hjärta hade hon varit fullt övertygad om, att den förälskade Billy ej hade de minsta utsikter hos Anne. Icke desto mindre stack det henne en smula, att Anne Shirley, som dock, när allt kom omkring, bara var ett upptaget föräldralöst barn, utan köttsliga släktingar, skulle ge korgen åt hennes bror — hennes bror, som tillhörde en god familj och hade både pengar och anseende. Nå — den högfärdsblåsan Anne kunde väl komma att ångra sig, tänkte Jane med rätt mycken bitterhet.
Anne understod sig att småle i mörkret vid tanken på, att hon en dag skulle komma att ångra, att hon givit korgen åt Billy Andrews.
— Jag hoppas Billy inte måtte bli för ledsen, sade hon vänligt.
Jane gjorde en rörelse, som om hon häftigt slängde med huvudet på kudden.
— Ånej, inte lär han väl ta det så hårt… Därtill har Billy för mycket sunt förnuft. Han tycker också riktigt bra om Nettie Blewett, och mamma har alltid mycket hållit på henne. Hon är så sparsam och omtänksam. Jag tror, att när nu Billy får veta, att du inte bryr dig om honom på det viset, så tar han Nettie. Du är väl snäll och inte nämner om det här för någon, Anne?
— Nej, det kan jag lova dig, sade Anne, som alls inte hade någon lust att förkunna för allmänheten, att Billy Andrews
