Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 63 —

hade friat till henne, men när det kom till kritan, föredrog Nettie Blewett. Det lilla våpet Nettie!

— Om vi nu skulle somna! föreslog Jane.

Sagt och gjort — Jane somnade mycket fort. Men ehuru hon eljes ej företedde någon likhet med lady Macbeth, hade hon i sanning lyckats mörda sömnen för Anne. Den unga damen, om vilkens hand det anhållits, låg sömnlös på sitt läger ända in på småtimmarna, men hennes reflexioner voro långt ifrån romantiska. Dock var det ej förrän morgonen därpå, som hon fick unna sig den känsla av befrielse, som ett gott skratt skänker. När Jane sagt farväl och gått hem — fortfarande litet kylig och avmätt i tonfall och sätt, därför att Anne otacksamt nog avböjt äran av en allians med huset Andrews, skuttade Anne upp till sin vindskammare, stängde dörren i lås och skrattade ut.

— Om jag bara finge förtro mig åt någon annan, som kunde skratta med, tänkte hon. — Men det går inte an. Diana är den enda jag skulle vilja berätta det för, men även om jag inte lovat Jane att tiga, kan jag inte numera berätta några hemligheter för Diana. Hon talar om allting för Fred — det vet jag hon gör. Tänk, att nu har jag haft mitt första frieri! Jag tänkte det skulle väl komma nå’n dag, men aldrig kunde jag tro, att det skulle vara så överhängande. Det är gräsligt livat — men det gör en liten smula ont ändå.

Anne visste mycket väl, vari den lilla taggen låg, ehuru hon ej uttalade det i klara ord. Hon hade haft sina egna, hemliga drömmar om den stund, då någon första gången skulle till henne ställa den stora frågan. Och i de drömmarna hade det alltid gått särdeles vackert och poetiskt till — denne okände någon måste vara vacker och mörkögd och av ett förnämt utseende och förmå lägga sina ord, antingen han nu var prinsen från det förtrollade slottet, som ofördröjligen måste hugnas med ett »ja», eller någon ståtlig och sympatisk företeelse av den jämförelsevis vardagliga sorten, som tyvärr måste avfärdas med ett vackert och finkänsligt formulerat, men obevekligt »nej.» Efter detta avslag, vilket som sagt skulle uttryckas i