— 65 —
kavaljer på alla samkväm, och hon visste, att det skvaller, som hade rätt tacksam jordmån vid högskolan, parade samman deras namn. Det var rätt förargligt, men vad kunde hon göra? Det gick absolut inte för sig att snöpligt avskeda en gammal vän som Gilbert, allra minst sedan han med ens blivit så taktfull och försiktig. Men det var tydligt, att han inte till förmån för någon mera tilltagsen kamrat ämnade avstå från sin plats vid sidan av den smärta Avonleaflickan med kopparglansen över håret och de grå stjärnögonen. Kring Anne flockades aldrig den kavaljerernas mångfald, som svärmade kring den hjärtekrossande Philippa under hennes första högskoleår, men det var en långbent novitie, som utsvävade i den högre matematiken, en gladlynt liten tjockis till senior och en ståtlig, mångkunnig junior, som alla tyckte om att titta in i trettioåttan vid Johannesgatan och i den kuddbeströdda salongen resonnera med Anne både i vetenskapliga frågor och i lättare ämnen. Gilbert var ej trakterad av någon av dessa herrar, men han aktade sig väl för att låta dem titta i sina kort. Det angick ingen vad han kände för Anne. Men för henne hade han åter blivit den hemtrevlige kamraten från Avonleatiden, och i den egenskapen kunde han hålla stången mot vilken egenkär narr som helst, som sökte bli hans medtävlare. Som sällskap under studierna eller på promenaden kunde ingen vara mera idealisk än Gilbert, det medgav Anne själv. Hon var mycket glad åt att han låtit vissa enfaldiga idéer fara — åtminstone intalade hon sig detta med all iver — men hon tillbragte långa stunder med att i hemlighet söka utgrunda orsaken.
En dag kom Anne med stor fart inspringande i Priscillas rum.
— Läs det här, sade hon och kastade ett brev åt Prissy. — Det är från Stella, och hon kommer hit till högskolan nästa år. Och vad tycker du om hennes förslag? Mig förefaller det utmärkt, bara det låter sig utföra. Tror du det blir möjligt, Priscilla?
— Jag ska lättare kunna avge mitt omdöme, sedan jag
