Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 81 —

långt borta i västern — på någon plats utanför all ära och redlighet, om vilken man bara vet, att männen äro många och kvinnorna i fåtal? Usch, jag orkar inte höra det…

Men det var inte på Jane, som Anne den dagen såg med ängslan och förvåning. Det var på Ruby Gillis, som satt bredvid henne på sängläktaren. Hur var det fatt med Ruby? Hon var vackrare än någonsin, men hennes blå Ögon brunno av en feberaktig glans, och den klara rodnad, som trädde fram på hennes kinder, var nästan oroväckande grann. För övrigt hade hon magrat och fallit av; händerna, som höllo om sångboken, voro nästan genomskinliga som blomblad.

— Är Ruby Gillis sjuk? frågade Anne fru Lynde, när de tillsamman gingo hem från kyrkan.

— Ruby Gillis är livdömd i galopperande lungsot, sade fru Lynde kärvt. — Det vet hela världen utom hon själv och hennes familj. De ha ingen blick för sådant. Frågar du dem, så mår hon utmärkt. Hon har inte kunnat sköta sin lärarinneplats, sedan hon hade lunginflammationen i vintras, men hon säger, att hon skall börja med undervisningen igen till hösten, och hon söker platsen i Vitsand. Stackars flicka, hon ligger i sin grav, när höstlöven börja falla, det är säkert, det.

Anne lyssnade i stum förfäran. Var det möjligt, att Ruby Gillis, hennes gamla avhållna skolkamrat, ej hade lång tid kvar att leva? Det låg någonting ohyggligt i den tanken. Visserligen hade de rätt mycket kommit från varandra under årens lopp, men den gamla flickvänskapen förenade dem alltjämt, och Anne kände ett styng i hjärtat. Ruby — av alla unga flickor den livligaste, gladaste och kokettaste! Det var omöjligt att i samband med henne tänka på död och förgängelse. Hon hade efter gudstjänstens slut kommit fram och hjärtligt hälsat på Anne och bett henne titta upp kvällen därpå.

— På tisdagen och onsdagen är jag upptagen, hade hon Sagt med en viss stolthet. — Konsert den ena dagen och stor bjudning den andra, kära du. Herb Spencer och jag göra sällskap — han är min senaste… Men lova säkert, att du kommer

Montgomery, Drömmens uppfyllelse.6