Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 82 —

i morgon. Jag längtar så efter att få prata med dig. Jag vill höra om allt, som du har för dig vid högskolan.

Anne förstod, att Ruby längtade efter att få berätta om sina egna erövringar, men hon lovade komma, och Diana erbjöd sig att följa med.

Flickorna vandrade tysta framåt vägen. Skymningen föll redan på. Rödhakesångarna drillade från de höga trädkronorna sitt farväl till den sjunkande solen, deras jublande röster fyllde den guldskimrande luften. Grodornas flöjtliknande läten ljödo från tjärnarna och de sanka markerna tvärs över åkerfält, där sådden börjat spira och frodas under det livgivande solskenet och de skurar, som gått fram över den. Luften var full av den friska doften från nyss utslagna björnhallonbuskar. Vita dimslöjor svävade över de tysta dälderna, och blåtindrande stjärnor speglade sig i bäcken, där den flöt fram mellan branta stränder.

— En sådan härlig solnedgång, sade Diana. — Titta, Anne, det är som om man såge ett annat land hägra. Den där långa, låga vallen av purpurröda moln år kusten, och den ljusa skyn, som simmar utanför, liknar ett gyllene hav.

— Tänk, om vi kunde segla dit bort i Pauls gyllene båt — det var nymånen, och han brukade säga, att man fick lotsa den mycket varligt, så att den inte skulle stöta på grund på något moln — så roligt det skulle vara, sade Anne, som gått försjunken i djupa tankar. — Tror du, att vi då skulle kunna återfinna alla gamla ljuvliga minnen — alla härliga vårar, som blomstrat för oss?

— Så du säger! utbrast Diana. — Jag blir riktigt kuslig till mods — jag känner det precis som om vi vore gamla gummor, som ha allting roligt i livet bakom oss.

— Någonting i den vägen har jag känt, alltsedan jag hörde, hur det står till med stackars Ruby, sade Anne. — Om det är sant, att hon inte har lång tid kvar att leva, så kan också alla andra hemska och dystra ting vara sanna.

— Har du något emot att titta in på en liten stund till Elisha Wright? frågade Diana. — Mamma bad mig lämna den här lilla burken med gelé åt tant Atossa.