— 83 —
— Vem är tant Atossa?
— Jaså, vet du inte det? Hennes rätta namn är Samson Coates från Spencervale, och hon är faster till fru Wright. Hon är faster också till min pappa, så vi ä’ släkt. Hennes man dog ifrån henne i vintras, och hon blev mycket fattig och ensam, så att Wrights tog henne till sig. Mamma tyckte, att vi borde ta henne, men pappa sa’: nej pass. Bo ihop med tant Atossa — det betackar jag mig för.
— Är hon då så svår? frågade Anne förströdd.
— Du får väl se själv, innan vi komma därifrån, sade Diana i mycket uttrycksfull ton. — Pappa brukar säga, att hon har vass näsa, men att hennes tunga är ändå vassare.
Det var sent på eftermiddagen, men tant Atossa var i full fart med att skära sättpotatis i det Wrightska köket. Hon satt insvept i en gammal urblekt nattrock, och hennes grå hårtestar voro betydligt rufsiga. Minspelet visade med all önskvärd tydlighet, att hon kände sig illa berörd över att ha ertappats i djupaste vardagslag.
— Aha, detta är Anne Shirley, sade hon, när Diana presenterade Anne. — Dig har jag hört talas om. — Tonen angav, att det hon hört ej varit till Annes fördel. — Fru Andrews talte just om för mig, att du kommit hem. Hon sa, att du var mycket förändrad till det bättre.
Utan tvivel tyckte tant Atossa, att den gynnsamma förändringen borde fortskrida ännu en rundlig tid framåt. Hon skar som förut sina potatistärningar med raska och säkra tag.
— Det var väl knappt värt att be er sitta ned? återtog hon i syrlig ton. — Här finns ju ingenting roligt att bjuda sådana fröknar på. Alla de andra äro sin väg.
— Mamma hälsar och ber, att tant håller till godo med den här lilla krukan med rabarbergelé, sade Diana vänligt. — Hon kokte den i dag och trodde, att den kanske kunde smaka.
— Tack ska du ha, sade tant Atossa lika buttert som förut. — Jag har aldrig varit värst svag för din mammas gelé — hon sötar det alldeles för mycket. Men litet ska jag väl försöka få ned. Det har varit fasligt klent med min aptit nu på
