Sida:Drömslottet 1920.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

På Grönkullas vind.

Visst är det bekvämt — mycket mera praktiskt än vårt gamla sätt att signalera till varandra med tänt ljus och på olika sätt upphissad rullgardin, ja för all den del! Och som fru Lynde säger: »Varför ska Avonlea alltid vara på efterkälken?» — Men jag har ändå en känsla av, att jag inte skulle vilja ha vårt idylliska Avonlea fördärvat av vad farbror Harrison brukar kalla »moderna obekvämligheter». Jag skulle vilja bibehålla det för alla tider sådant som det var förr i världen. Men det är ju dumt — och sentimentalt — och omöjligt. Jag bara tycker det är så förargligt, att så fort man ringer på till en god vän, sitter det ett dussin människor längs linjen och lyssnar.

— Ja, är det inte rysligt, suckade Diana. — Det är verkligen så retsamt att höra, hur lurarna lyftas av, så fort man ringer upp någon. Jag har just hört, att fru Andrews nödvändigt ville, att deras telefon skulle sättas upp i köket, så kunde hon lyssna, så fort hon märkte, att någon människa talade på linjen, och ändå ha ett öga på middagsmaten … Är det inte nedrigt? Och i dag, när du ringde upp mig, så hörde jag tydligt Pyes gökklocka slå. Så naturligtvis lyssnade Gertie.

— Å, var det därför du sa’: »jag tror, att ni har fått en ny klocka på Grönkulla?» Jag kunde omöjligt begripa, vad du menade. Men just som du sagt de orden, hörde jag ett starkt skrammel. Det var nog familjen Pyes lur, som hängdes upp, och det med fart ändå! Men nu ska vi tala om trevligare ting. Jo, kära du, du må tro, att nu är det fullt bestämt, var mitt nya hem kommer att bli.

— Nej men Anne, vad säger du? Det måtte väl bli här i närheten?

— Ack nej — det gör mig allt ett stort streck i räkningen … Gilbert ämnar slå sig ned vid Fyra vindars hamn — det är ett bra stycke väg härifrån, säkert sina hundra kilometer.

Hundra! Lika gärna kundet det vara sexhundra, sade Diana med klagande röst. — Nu för tiden kan jag ju aldrig komma längre hemifrån än till Charlottetown och knappt det.

— Till Fyra vindar måste du komma. Det är den vackraste hamnen på hela ön. Inne i bukten ligger en liten by, som

4