Sida:Drömslottet 1920.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Nyårsvaka vid fyren.


XVI.
Nyårsvaka vid fyren.

Gästerna från Grönkulla reste till sitt land igen omedelbart efter helgen, sedan Marilla högtidligen utfäst sig att komma tillbaka på en månad till våren. Vinterdimmorna lättade och förtätades till dunlätt snöfall, hamnen lade sig, men bukten gick alltjämt öppen. De gulbruna markerna låga frusna, med bälten av snö här och där.

Det gamla årets sista dag blev en av dessa isigt klara, granna vinterdagar, som tilltvinga sig vår beundran, men icke förstå att vinna vår kärlek. Himlen var kyligt blå, och snökristallernas fyrverkeri gnistrade, de avlövade träden sträckte i naken och trotsig skönhet sina kala grenar mot skyn. Popplarna tecknade sig likt svartblåa minareter mot åsarnas skiffergrå, av snö strimmade bakgrund. Till och med skuggorna föllo klara och skarpa som skuggor ägnar och anstår. Allt, som var vackert, tycktes tio gånger vackrare i den bländande glansen, och allt, som var fult, tycktes tio gånger fulare. Och allting var antingen fult eller vackert. Det fanns inga milda halvtoner, inga diskret avskuggade nyanser eller mjukt förtonande konturer, allting stod fram skarpt och grellt i den kyligt glittrande dagern. Det enda, som behöll sin induvidualitet, var furuskogen — furan är ett hemlighetsfullhetens och dunklets träd, som i strängt och avvisande majestät städse är på sin vakt mot alltför närgångna ljusflöden.

Men slutligen började dagen förstå, att den åldrades. Då bredde det sig över dess skönhet en viss drömmande tungsinthet, som kom färgen och glansen att mattas och lösa upp sig i de vekaste och mildaste toner. Skarpa konturer, framträdande, vasst glänsande punkter — allt jämnades ut och smälte bort i mjukt buktande våglinjer och lockande glimtar. Den vita hamnen började skifta i lenaste grått och blekrött, medan åsarna i fjärran höljdes av ett violett dis.

— Det gamla året slocknar vackert, sade Anne.


103