Sida:Drömslottet 1920.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Nyårsvaka vid fyren.

raste, som finns i denna värld. Han tycker om att komma hit över på en natt, för då får han ligga på min soffa och riktigt sträcka ut sig, hemma sover han ihop med sina bägge bröder, och det trivs han inte med. Han sätter frågor på en, så man riktigt baxnas. »Farbror Jim, om jag inte vore den jag ä', vem skulle jag då vara?» och» Fabror Jim, vad skulle hända, om Gud doge?» — Sådana spörsmål satte han på mig i går afton, medan han klädde av sig. Och så hans fantasi flyger i väg sen! Han sätter ihop de märkvärdigaste historier — och så stänger hans morsa in honom i en garderob för att han narras! Och därinne i mörkret sitter han då och tänker ut en ny — och den har han färdig att berätta medsamma som hon släpper ut honom. Vad fick jag höra i går afton, när han kom, tror ni? — »Farbror Jim», säger han med den allra allvarligaste uppsyn, »jag hade ett äventyr uppe vid The Glen i dag.» — »Hade du det, min lille gubbe», säger jag, »vad kunde det vara för slag?» — »Jo, jag mötte en varg på stora bygatan, sa' han, en väldigt stor varg med stort rött gap och långa vassa huggtänder, farbror Jim.» — »Jag visste inte vi hade några vargar så nära inpå oss,» sa jag. — »Jo då, han kom där gåendes långt, långt bortifrån», sade Joe, »och jag trodde han skulle äta upp mig, farbror Jim.» — »Blev du rädd?» frågade jag. — »Visst inte — jag hade ju mitt stora gevär, farbror Jim, och med det sköt jag vargen rakt i planeten, så att han föll ner död, farbror Jim — stendöd — och se'n for han upp till himlen och bet en av de minsta änglarna i benet,» sa' han. Ja, jag måste riktigt sätta mig ned, fru doktorinna…

Timmarna gingo fort framför drivvedbrasan. Kapten Jim berättade historier, och Marshall Elliott sjöng gamla skotska folkvisor med sin vackra tenorröst; till slut tog kapten Jim ner sin gamla bruna fiol från väggen och började spela. Han filade och gned av alla krafter och lät stråken hoppa över strängarna, så att det blev den allra lustigaste musik, som alla hade nöje av — utom Förste styrman, som rusade upp ur soffan med ett harmset jamande och for på dörren.

— Jag kan omöjligt uppodla något musiksinne på den katten,

105