Muren faller.
Margaret, som gick förlorad — hon tog mitt hjärta med sig — dit ut, sade den gamle kaptenen, som varit sin drunknade brud trogen i femtio år. — Ni tar ju inte illa upp, om jag ibland bringar henne på tal, fru Blythe? Numera är det för mig en glädje — smärtans tagg har värkt bort för länge sedan, och nu har jag bara hennes välsignade minne kvar. Jag vet, att ni aldrig skall glömma henne. Och om åren, som jag hoppas, i sinom tid föra med sig nytt småherrskap till ert hem, så vill jag be er, att ni lovar mig, att ni för dem berättar historien om min Margaret, som gick förlorad, så att hennes namn inte faller i glömska hos dem, som leva efter henne.
XXI.
Muren faller.
— Anne, sade Leslie och bröt helt tvärt en kort stunds tystnad, du anar inte, hur gott det känns att sitta här hos dig igen och få arbeta, prata — och tiga — i ditt sällskap.
De sutto tillsammans bland förgätmigejtuvorna vid randen av bäcken i Annes trädgård. Vattnet ilade sakta sorlande förbi dem i små krusiga ringlar, björkarna kastade genomlysande skuggor över dem, rosor blommade längs sandgångarna. Solen stod lågt på himlen, och luften var full med dämpad musik. Vinden spelade en sakta suckande melodi i furorna bakom huset, en annan tonade från vågorna invid sandstranden, och ännu en fördes med vindfläktarna tvärs över viken från kyrkklockan. Anne älskade klockklangen, men den väckte numera svårmodiga tankar hos henne — den bar ju direkt bud från hennes lilla hjärtebarn, som slumrade under den gröna kullen invid kyrkogårdsmuren.
Hon såg frågande på Leslie, som låtit sin sömnad sjunka ned i knäet och talade med en oförbehållsamhet, som för henne var någonting ganska ovanligt.
— Den där förfärliga natten, då du låg och var så sjuk,
130
