Sida:Drömslottet 1920.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Muren faller.

jag begär av honom där ovan molnen är, att den synen skall plånas ut ur mitt minne… O, Herre Gud!

— Leslie, käraste, tala inte mera därom! Jag känner till det hela — gå inte in på dessa detaljer, som bara onödigtvis göra dig upprörd. Den synen kommer att plånas ut. Tänk på din lille bror, sådan han var i era lekar, när du satt och hade honom i ditt knä.

Leslie kämpade för att återvinna sin självbehärskning och återtog efter ett litet uppehåll:

— Så började min fars hälsa vackla, och han blev tungsint — miste ansvarskänslan för sina handlingar… Det där har du väl också kanske hört?

— Ja, kära du.

— Sedan hade jag bara min mor att leva för. Men jag var ärelysten och hade satt mig ett mål före. Jag ämnade skaffa mig en präktig utbildning och gå långt… Samtidigt skulle jag ge lektioner och förtjäna. Jag hade ganska högtflygande planer, må du tro… Nej, vad tjänar det till att ingå på dem?… Jag tiger, du vet, vad som hände. Jag kunde inte se min stackars lilla sörjande mor, som fått träla så hårt. i hela sitt liv, drivas ut ur sitt hem. Jag hade väl förstås kunnat förtjäna så pass, att jag gått i land med ätt försörja oss båda. Men alltid hade det dröjt om någon tid… Och det var det gamla hemmet, som hotades, förstår du… Hon hade kommit dit som brud — och hon hade så mycket hållit av far — och alla hennes minnen voro där. Ännu i dag, Anne, när jag tänker på, att jag gjorde hennes sista år lyckligt, ångrar jag inte, vad jag gjorde. Vad Dick beträffar — jag avskydde honom visst inte, när jag gifte mig med honom — men han var mig totalt likgiltig. Jag hade reda på, att han drack en smula — men jag hade aldrig hört talas om historien med flickan nere i fiskläget. Om jag det hade gjort, tror jag inte, att jag gift mig med honom ens för mammas skull… Sedermera — kom jag att avsky honom — men det fick mamma aldrig. veta. Hon dog — och sedan stod jag ensam. Jag var bara nitton år — och jag var ensam. Dick hade farit sin väg

137