Owen Ford kommer.
hon har naturligtvis berättat för mig, hur det gick till, när huset byggdes och hur min morfar gick där på stranden och väntade på »Royal William». Jag trodde, att ett så pass gammalt hus försvunnit för länge sedan, annars skulle jag förut ha kommit för att ta det i betraktande.
— Gamla hus försvinna inte så lätt på denna förtrollade kust, sade Anne leende. — Detta är ett land, där få förändringar tima och allting behåller sin karaktär. John Selwyns hus är sig ganska likt, har jag hört, och de rosenbuskar, som er morfar egenhändigt planterade åt sin brud, blomma just nu.
— Det löper osynliga trådar mellan dem och mig. Med er tillåtelse skulle jag bra gärna vilja när som helst gå på forskningsfärd över hela området.
— Vår grind står alltid öppen för er, sade Anne. — Vet ni av, att den gamle sjökaptenen, som numera sköter Fyra vindars fyr, i sina pojkår väl kände både John Selwyn och hans brud? Han berättade för mig deras historia samma kväll jag kom hit — som den tredje bruden i det gamla huset.
— Är det möjligt? Det var en högst intressant nyhet. Honom måste jag få tag uti.
— Det blir inte svårt, han tillhör vårt närmaste umgänge. Han kommer att bli lika intresserad av att få göra er bekantskap som ni av att få göra hans. Er mormor lyser som en stjärna i hans minne. Men jag tror, att fru Moore väntar er. Jag ska visa er den ginaste vägen upp till henne.
Anne gick med honom upp till huset bland pilarna, tvärs över ett fält, som lyste vitt av tusenskönor. Från en roddbåt långt ute på bukten sjöng man. Tonerna buros fram över vattnet av vindfläktarna, och avståndet gav dem en ädlare och liksom förandligad klang. Fyrens stora ljus blänkte till, slocknade och tändes ånyo. Owen Ford såg sig omkring helt betagen.
— Detta är alltså Fyra vindar, sade han. — Jag trodde aldrig, att trakten skulle vara så vacker, fastän mamma alltid höjt den till skyarna. Vilken skönhet både i färger och linjer! Här skall jag snart åter komma till krafter. Och om
147
