På sandreveln.
våldsamt slag mot mig. Jag sa’ ingenting — talförmågan svek mig — jag kunde inte tala, och jag vet inte, hur jag såg ut… O, jag skulle dö av skam, om jag trodde, att han förstod — eller drog några misstankar…
Anne gick och teg, bedrövad i sitt sinne. Hon var ju bunden av sitt tysthetslöfte till Owen. Leslie talade vidare, feberaktigt och brådskande, som om det beredde henne lättnad att få öppna sitt hjärta.
— Jag har varit så lycklig hela den här sommaren, Anne — lyckligare än jag någonsin varit i mitt liv. Jag trodde, att det var därför, att allting var så klart och gott mellan dig och mig och att det var vänskap, som för mig gjorde livet så rikt och härligt ännu en gång. Det var det också — delvis — men hela orsaken låg inte däri — ack nej, inte på långt när… Nu vet jag, varför allting var liksom förvandlat… Och nu är det förbi — nu är han sin väg… Hur ska jag kunna leva, Anne? När jag kom hem igen i morse, sedan jag följt honom till stationen, kändes den ödsliga tomheten i mitt liv fullkomligt som ett dråpslag.
— När det får gå om en liten tid, kommer den inte att kännas så tung, sade Anne, som alltid kände så varmt för sina vänner, att det föll sig svårt för henne att ledigt och flytande tala tröstens ord.
För övrigt hade hon i friskt minne, hur de mest välmenta yttranden sårat henne, när hon själv bar sorg, och hon var rädd att försynda sig mot sin vän på samma sätt.
— Jag tror tvärtom, att det kommer att kännas värre och värre, sade Leslie i hopplös ton. — Jag har ju ingenting att se fram emot. Den ena morgonen rinner upp efter den andra — men han kommer inte tillbaka — han kommer aldrig tillbaka… O, när jag tänker på, att jag aldrig mera får se honom, är det alldeles som om en stor och grym hand fattat tag om mina hjärterötter och rycker och snor dem om varann… En gång, för länge sedan, drömde jag om kärlek — och jag gjorde mig den föreställningen, att det måste vara något mycket härligt — och så här är det nu… När han
170
