På sandreveln.
for sin väg i går morse, var han så kall och likgiltig. Han sa’: »Farväl, fru Moore» i den kyligaste ton i världen — som om vi inte ens varit vänner — som om jag betydde absolut ingenting för honom. Det vet jag nog, att jag heller inte gör — jag skulle inte önska, att han hölle av mig — det skulle ha gjort det hela ännu outhärdligare — men nog kunde han ändå ha varit litet vänligare!
— O, om Gilbert ändå ville komma! tänkte Anne.
Hon erfor den varmaste medkänsla för Leslie, men samtidigt måste hon ju undvika allt, som skulle kunna röja Owens henne anförtrodda hemlighet. Hon visste, varför detta farväl yttrats så kallt — varför det ej ens kunde ge uttryck åt det goda kamratskap, som rått mellan värdinnan och inackorderingen — men det kunde hon icke säga åt Leslie.
— Jag kan inte rå för det, Anne — jag kan omöjligt rå för det, sade stackars Leslie.
— Det vet jag.
— Tycker du jag har burit mig förfärligt illa åt?
— Jag vill inte klandra dig med ett enda ord.
— Och du — du berättar det ju inte för Gilbert?
— Leslie! Kan du verkligen tro, att jag skulle göra det?
— Ack, jag vet inte — det råder ju ett sådant särskilt förtroligt förhållande mellan dig och Gilbert… Jag begriper inte, hur du kan låta bli att tala om allting för honom.
— Allting, som angår mig själv, ja. Men inte mina goda vänners hemligheter.
— Jag skulle inte stå ut med att veta honom ha reda på detta. Men jag är glad att du vet det. Jag skulle känna mig som en brottsling, om jag gick och gömde undan någonting för dig. Jag hoppas tant Cornelia inte måtte få tag i det här… Ibland har jag den känslan, att hennes rysliga, snälla, bruna ögon läser ända ner på djupet av min själ… O, jag önskar, att dimman aldrig ville lätta — jag önskar, att jag finge gömma mig i den för alltid och fly undan varenda levande varelse… Jag fattar inte, hur jag ska kunna fortsätta att leva. Den här sommaren har skänkt mig så mycket. Inte så mycket som för
171
