Anne och Gilbert bli osams.
tillbaka i sin stol och stirrade tankfullt ut genom fönstret. Det var tidig vår — måhända den tiden på året, då naturen är allra minst till sin fördel. Ej ens solnedgången kunde sprida något försonande skimmer över det döda, av väta genomdränkta landskapet, den svartfläckiga, av vattenpussar här och där blanka isen. Intet tecken till liv var synligt, utom en stor svart kråka, som med tunga vingslag flaxade fram över ett blygrått fält. Gilberts tankar började sysselsätta sig med kråkan. Var det en familjeförsörjare, vars maka — svart, men ganska täck — väntade honom i skogen uppe vid The Glen? Eller var det en ung kråksnobb, som kanske var ute på friarefärd? Eller var det en gammal cynisk ungkarl till kråka, som satte sin gyllene frihet högre än något familjeliv? Ja, huru nu härmed förhöll sig, så var kråkan snart uppslukad av det tilltagande mörkret, och Gilbert vände sin uppmärksamhet mot den vida behagligare anblick, han hade på närmare håll.
Brasskenet dansade lustigt över väggar och golv och lyste på Gogs och Magogs släta vita och gröna ryggar och på det fina bruna huvudet, som tillhörde den vackra settern, vilken låg och gassade sig på mattan; det tände glimmande reflexer i väggarnas tavelramar och vasen med påskliljor från trädgården, och det nådde ända fram till Anne, där hon satt vid sitt lilla bord med sömnaden bredvid sig och händerna hopknäppta över knäet. Hon tittade på underliga syner i brasan — sagoslott, vilkas luftiga tornspiror sköto upp genom månbeysta moln och flammande soluppgångar — fartyg, som kommo seglande från Goda hoppsudden rakt på Fyra vindars hamn med en mycket dyrbar last… Ty Anne var åter drömmerskan, ehuru en mörk vålnad av ångest dröjde hos henne dag och natt och kastade sin skugga över hennes syner.
Gilbert hade nu blivit van att tänka på sig själv som »gamla gifta karlen». Men Anne betraktade han alltjämt med älskarens undrande och tvivlande blickar. Han kunde ej tro, att hon helt och hållet var hans. Det skulle ju kunna vara bara en dröm — höra samman med denna förunderliga drömstuga. Hans själ rörde sig med de allra lättaste fjät omkring
179
