Anne och Gilbert bli osams.
henne för att ej förtrollningen skulle brytas och uppvaknandet jaga illusionen på flykten.
— Anne, sade han långsamt, låna mig ditt öra! Jag vill bara tala med dig om något.
Anne tittade på honom tvärs igenom brasskenets rödaktiga halvdunkel.
— Vad är det? frågade hon muntert. — Du ser fasligt högtidlig ut, Gilbert. Jag har verkligen inte gjort någon odygd i dag — fråga Susan!
— Det är inte om dig eller om oss jag vill tala. Det är om Dick Moore.
— Dick Moore? upprepade Anne och satte sig hastigt upp i stolen. — Vad i all världen kan du ha att säga om Dick Moore?
— Jag har tänkt ganska mycket på honom på senare tider. Minns du den gången förra sommaren, då jag skötte honom för några stora finnar i nacken?
— Ja — jag tror det.
— Då passade jag på och synade noggrant ärren i hans huvud. Jag har alltid tyckt, att Dick ur medicinsk synpunkt är ett mycket intressant fall. Jag har på sista tiden studerat en massa fall, där trepanering har varit av god nytta. Anne, jag har kommit till det resultatet, att om Dick Moore lades in på ett tidsenligt sjukhus och trepanering företogs på vissa delar av hans huvudskål, skulle hans själsförmögenheter kunna återställas — hans minne komma tillbaka —
— Gilbert! — Annes röst uttryckte den skarpaste protest. Det kan du väl inte mena?
— Jo visst! Och jag har kommit till den uppfattningen, att det är min plikt att med det första bringa ämnet på tal med Leslie.
— Gilbert Blythe, du understår dig inte att göra någonting sådant, utbrast Anne häftigt. — O, Gilbert lille, låt bli det — gör det för Guds skull inte! Du kan väl inte vara så grym! Lova mig, att du inte gör det!
180
