Hoppa till innehållet

Sida:Drömslottet 1920.djvu/199

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Sanningen gör fri.

någon befogenhet att kuckla med vår Herres straffdomar. Det kan kanske komma att stå honom själv dyrt.

— Men ingen vet ju, hur det gick till, att Dick blev så där illa åtgången, tant Cornelia. Han kanske varken har varit full eller slagits. Han kan själv ha blivit utsatt för ett överfall och plundrats.

— Ånej, du, det låg allt någon starkare grund till att Herren ville fördärva honom, sade tant Cornelia överlägset. — Men jag ser nog, varthän det lutar — att saken är avgjord och att det tjänar till ingenting att komma med några föreställningar. Om så är, skall jag hålla min mun. Det är inte värt att spilla sitt krut på döda kråkor. Ska någonting ske så fogar jag mig. Men först vill jag övertyga mig om, att det verkligen ska ske. Nu tvår jag mina händer och ämnar ägna mig åt att söka trösta och lugna den där arma olyckliga Leslie. För resten du, tillade tant Cornelia och sken upp, vem vet, om doktorerna kunna uträtta någonting med Dick, hur slängda de än ä’! Alltid finns det en gnista av förhoppning att operationen kan misslyckas.



XXXI.
Sanningen gör fri.

När Leslie väl en gång fattat sitt beslut, gick hon vidare på den inslagna vägen med den för henne utmärkande raskheten och beslutsamheten. Först måste den stora vårrengöringen äga rum, hur än livets och dödens lotter sedermera komma att falla ut. Det gråa huset uppe under pilarna fejades och putsades utan och innan, och den, som hjälpte till i var vrå, var fröken Cornelia. Sedan denna resoluta dam talat ut sitt hjärtas mening till Anne och längre fram även till Gilbert och kapten Jim — varvid båda herrarna fingo sina fiskar varma — nedlade hon ämnet och knyste aldrig ett ord därom till Leslie. Hon accepterade faktum — Dick skulle opereras — hon berörde ämnet

191