Tant Cornelia har mycket att berätta.
som inte hade minsta anspråk på henne! Förbaskade manfolk! Hur de än ställa till, så blir det galet. Jo, här har han mått skönt och låtit passa upp sig i alla dessa år — alldeles som en annan glupsk och oförskämd gökunge. Jag blir snart desperat, bara jag tänker på en karl.
— Gilbert och Jim äro karlar, och det är genom dem, som sanningen till slut kommit i dagen, sade Anne.
— Ja, det har du nu verkligen rätt i, söta du, erkände tant Cornelia motvilligt. — Det var inte snällt av mig att så där racka ner på doktorn. Jag har nog sagt honom flera obehagliga saker, när vi råkats — dem låtsa vi nu inte mera om… Ja, kors i alla mina dar — det är ju en ren välgärning, att vår Herre inte hör alla våra böner. Jag har hela tiden bett — riktigt bett av hela mitt hjärta — att operationen inte måtte lyckas. Ja, jag uttryckte mig ju inte fullt så rakt på sak… Men det var vad jag tänkt innerst inom mig, och jag tvivlar inte på att Han, som rannsakar hjärtan och njurar, nog begrep, hur det stod till.
— Gud har i alla fall förstått andemeningen av dina böner. Du önskade, att Leslies börda inte skulle göras tyngre, och nu har du ju fått bönhörelse. Jag kan säga dig, att i själ och hjärta har också jag hoppats, att Dick inte skulle klokna till, och det skäms jag nu förskräckligt över.
— Ser man på!… Hur tycks Leslie ta det hela?
— Hon skriver, att det känns, som om en sorts domning vore över henne — hon liksom vi har nog ännu inte satt sig in i det som hänt… Allting förekommer mig som en underlig dröm, Anne, säger hon. Det är det enda hon yttrar om sig själv.
— Stackars barn! Det måtte nog vara så, att när kedjorna fallit av en livstidsfånge, känner han det till en början ovant och konstigt. Anne, kära du, jag kommer att tänka på något… Owen Ford, hör du? Vi veta bägge, att Leslie var fäst vid honom. Har du någonsin fått den uppfattningen, att han var kär i henne?
— Ja, det — det kan väl hända… medgav Anne — så mycket tyckte hon att hon kunde säga.
199
