Leslie kommer tillbaka.
— Ja, jag hade ingen anledning att tro, att han var det, men det föreföll mig visst inte otroligt… Hör du Anne, jag är absolut inte den, som vill para ihop folk, Gud bevare mig för det, det är väl det galnaste man kan ta sig till… Men om jag vore i dina kläder, så satte jag mig ned och fattade min penna och skreve en liten epistel till den där Ford och talade om, bara så där i förbigående, vad som har hänt… Det skulle jag göra.
— Visst ska jag tala om det för honom, när jag skriver härnäst, sade Anne litet undvikande.
Hur det nu var, så var detta en sak, som hon ej kunde diskutera med tant Cornelia. Och ändå måste hon medge, att samma tanke legat och grott i hennes eget sinne, alltsedan hon fått höra, att Leslie var fri. Men hon ville ej vanhelga den genom att helt öppet bringa ämnet på tal.
— Nå, här är ju god tid, vi behöva ju inte förhasta oss, kära du. Men å andra sidan har Dick Moore varit död i elva år, och det kan ju tyckas, som om Leslie ägnat tillräckligt mycket av sitt liv åt att pyssla om den svagsinte kusinen. Ja, här är sannerligen mycket att reda upp… Men jag tycker det är synd om denne George Moore, som nu väckts upp ifrån de döda och ska placeras på nytt. Har det möjligen varit något tomrum efter honom, så är det allt igenfyllt för länge sedan. Ja, måtro, måtro!
— Han är ju ännu i sina bästa år, och om han blir fullkomligt frisk, kan det väl bli en plats i världen, ett arbete att utföra för honom också. Men underligt måste det vara för honom, stackars karl! Han får nu stryka ett streck över alla dessa tomma, förfärliga år efter olyckshändelsen.
XXXIII.
Leslie kommer tillbaka.
Fjorton dagar senare kom Leslie Moore ensam tillbaka till det gamla huset, där hon framlevat så många tunga år. I
200
